Nytt teakdäck klart

Wasa Yachts i Södertälje har nu bytt teakdäcket, handräckena och renoverat teaklisten på S/Y Lady Ann.

Först revs den gamla teaken bort och alla däcksbeslag monterades bort:


Skotskenor, tankbeslag, ankarspel, kutterstagsfäste, ventiler m.m. bortmonterade


Teak tas bort

Teak tas bort på akterdäck


Akterdäck

Fuktmätning visade på förhöjda värden i däcket, men det värdena sjönk då båten fick stå varmt och vädra ut. Ingen delaminering kunde hittas och inga plastarbeten krävdes.


Fuktmätning

Sedan lades nytt teak på däcket:


Nytt teak på akterdäck


Nytt teak på fördäck


Nytt teak på fördäck


Nytt teak på fördäck


Teak på SB-sida. OBS, se spricka i teaklist vid mantågsstötta. Denna del ska bl.a. bytas ut.


Teak SB-sida


Teak på akterdäck


Teak på BB-sida


Teak fördäck + mittfiskmall klar

Vi bytte även handräckena och bytte delar av teaklisten som var spräckt på några ställen. Resten av teaklisten slipades.


Nytt teakdäck och nya handräcken.Teaklist reparerad och slipad.


Akterdäck 


BB


Fören


BB framifrån


SB framifrån


SB, ny teaklist vid mantågsstolpe då den gamla var spräckt.


SB nya däcksjälvlänsgenomföringar


BB nya däcksjälvlänsgenomföringar


S/Y Lady Ann klädd i krymplast inför vintern.

Nu går S/Y Lady Ann i vinteride med sprillans nytt teakdäck. Det är hon så värd efter att hon säkert och tryggt tog med oss på vår livs segling. Många fler seglatser blir det i framtiden. Både längre och kortare. 

Kapten och besättning sitter nu och följer andra båtar som just nu seglar över Atlanten till Västindien samt de båtar som vi känner som är kvar i Västindien. Vi är alla liiiiite avundsjuka på er, men samtidigt väldigt stolta att vi genomförde vår drömsegling. Bad i 30-gradigt kristallklart vatten i Västindien slår -12 grader här hemma i Åkersberga. Njut ni som har hela äventyret framför er. Tiden går fort även på andra sidan Atlanten.


S/Y Lady Ann går i mål i ARC 2020 i St Lucia, snart ett år sedan!!!

Tack alla bloggläsare som följt oss under det senaste året! Vi hörs till våren igen. God jul och gott nytt år!


God jul från S/Y Lady Ann med besättning

// Kapten

S/Y Lady Ann får nytt teakdäck

I torsdags förra veckan mastade vi av S/Y Lady Ann och fick hjälp av Carros pappa Mats, Mats och Jonas. Stort tack för hjälpen! Masten är väldigt tung och vi behöver hjälp av några extra vid påmastning och avmastning.

I fredags styrde vi yachten in till Wasa hamnen på Djurgården. Cabin crew var utlånade till kompisar för övernattning (tack till Elliot med familj och Molly med familj), så Carro och kapten fick en kväll ensamma på italiensk restaurang! Båten var helt urpackad, så mysfaktorn i båten har gått ned väsentligt.


S/Y Lady Ann i Wasa-hamnen utan mast

Tidigt lördagmorgon lämnade vi Wasa hamnen och slussade in via Hammarbyslussen till Mälaren. Solen sken hela dagen och vi hade en behaglig tur genom Mälaren.


Under Stockholms broar


Frukostmackan under färd

När vi kom till Södertäljeslussen vid 12-tiden stod det att nästa utslussning skulle ske 13.15. Så Carro förberedde lunch. Precis när lunchen var klar fick vi grön signal och skulle in i slussen... typiskt :)  Slussningen gick bra men det blev kalla korvar till lunch. Efter ytterligare någon sjömil kom vi fram till Wasa-varvet.


Carro väntar på slussning i Södertälje


Slussväntbyggan


Slussning pågår


Framme vid Wasa-varvet

Efter tilläggning packade vi ihop det sista i båten och bytte backslagsolja, olja och oljefilter i motorn. Sedan åkte vi kommunalt hem till Åkersberga.

I måndags var det dags för upptagning. Kapten var på plats vid 7-tiden och S/Y Lady Ann åkte upp på en gång.


S/Y Lady Ann på väg upp på land


S/Y Lady Ann i luften


Uppe på land igen


Lite havstulpaner

När varvsgubbarna hade sköljt av botten konserverade kapten motorn, tömde vattenpumpar och kranar, tvättade friborden med oxalsyra, skrapade och frätte bort havstulpanerna, fyllde tankarna med diesel, tog bort vantskruvar och skruvade ur dyvikan. S/Y Lady Ann var sedan klar för överlämning till varvet. I vår får vi tillbaka henne med nytt teakdäck, teaklist och grabbräcken. Kommer bli så snyggt och även torrare i båten då det gamla teackdäcket läcker på några ställen...


S/Y Lady Ann överlämnad till varvet för nytt teakdäck

Utöver nytt teakdäck har vi beställt ny sprayhood, beställt nya mattor, lämnat in dynorna på kemtvätt och lämnat in seglen på översyn. Till våren målar vi om vattenlinjen, så till nästa säsong får hon en välförtjänt ansiktslyftning!

Vi har fortfarande problem med att luft kommer in i bränslesystemet, vilket gör motorn svårstartad när den har stått ett tag. Luftar vi motorn startar den direkt. Kapten skruvade därför bort alla bränsleslangar och vattenavskiljarfiltret för att kunna byta alla bränsleslangar och alla packningar i vattenavskiljarfiltret. Vi har fått tag på nya slangnipplar och packningar, men det vi har kvar att få tag på är en banjokoppling som ansluter bränsleledningen till bränsletanken. Vi fick dock ett tips om ett företag i Åkersberga som eventuellt kan ha dessa. Förhoppningsvist försvinner luften i bränslesystemet nu. Vi får se i vår efter tillbakamontering.


Banjokoppling

Det var allt för denna gången och även säsongen! Kanske kommer det ett inlägg om hur teakdäcksläggandet går senare i vinter.

// Kapten & Carro

Snart hemma

Vi har nu seglat längs den svenska ostkusten i tre veckor och det har känts skönt att vara på svenskt "hemmavatten" igen! Riktigt hemma blir på lördag, då kommer vi till hemmahamnen i Åkersberga och flyttar ut från S/Y Lady Ann för att bli landkrabbor igen.


Bad bad bad


Carro på restaurangen på Hanö


Kapten och Malin på Hanö


S/Y Lady Ann på Hanö


Stenstrand på Hanö


Nyfunna vänner på Hanö

De senaste veckorna har vi semesterseglat och bara tagit det lugnt. Vi har träffat familj och vänner och bara haft det skönt! Semester från långseglingen helt enkelt.


Lunch med Fredrik & Petra i Borgholm


Lek med Alexander och Lukas i Västervik


Cabin crews mormor och morfar övernattade hos oss i Västervik


Malin uppklädd för restaurangbesök


Champagne-välkomnande i Gryt av Lotten, Micke, Ewa och Emil med familjer


Mera bad


Badbarn i Gryt. Albert, Malin, Julia, Albin, Siri och Ebba


Två kaptener, kapten och kapten-Niklas, på samma klippa


Fika med familjen Hugosson på Utö

I nästan varje hamn vi har besökt har vi blivit igenkända av folk som följt oss på sociala medier under vårt äventyr och det är alltid lika roligt att få prata båt och långsegling! Så ser du oss är det bara att komma fram och heja på oss!


Kaptens födelsedagslunch, sill och potatis

Detta är det sista loggboksinlägget för detta långseglingsäventyr. Tack för att ni följt oss!

Vi kommer att fortsätta att skriva loggboksinlägg precis som vi gjorde innan detta äventyr, men inte lika frekvent som under det senaste året. I höst kommer S/Y Lady Ann få en riktig ansiktslyftning då hon ska in på varv för att få ett sprillans nytt teakdäck. Det är hon värd efter att ha tagit oss säkert fram under denna långsegling.

Vi har fått många frågor om vi ska ut på långsegling igen. Svaret på den frågan är ja, det vill vi! Vi har fått blodad tand och gillar verkligen långseglarlivet! När och vart vi styr kosan då vet vi ännu inte, men Medelhavet eller Jorden runt lockar... To be continued...

// Kapten & Carro

Vad kostar det att vara ute på långsegling? S/Y Lady Anns utgifter under 14 månader

Vi har nu sammanställt vad det har kostat oss att vara ute på långsegling mellan den 11/6-2020 till den 15/7-2021.

Innan vi seglade iväg undrade vi vad det skulle kosta att segla, men vi hittade aldrig någon bra information om vad det faktiskt kostar. Förhoppningsvis kan detta hjälpa andra som ska iväg på långsegling.

Vi har varken snålat eller slösat, enligt våra preferenser, men vi valde att spara pengar så pass länge att vi skulle kunna ha råd med många restaurangbesök och många utflykter. Att inte behöva tacka nej till spontana aktiviteter. Vi hade satt en budget på 30 000:-/månad och det blev lite dyrare, men inte så mycket dyrare. 31 716:- / månad landade vi på.

Grafen ovan visar vad våra totalkostnader hamnade på varje månad.

Totalkostnad: 444026:-
Medelkostnad: 31716:-

Graferna nedan visar mer specifikt vad pengarna spenderades på.

All mat och dryck som köptes. I oktober-november samt mars-april bunkrade vi inför atlantöverseglingar vilket syns på matkostnaderna.

Totalkostnad: 133505:-
Medelkostnad: 9536:-

I kategorin nöjen ingår restaurangbesök, kostnader för utflykter, glassinköp med mera. Denna kategori har vi valt att prioritera under vår långsegling, men givetvis går denna post att minska betydligt om man har en mindre budget än oss.

Totalkostnad: 131703:-
Medelkostnad: 9407:-

Hamnavgifter är svårt att komma undan i Europa. I Västindien ligger man mest gratis på svaj, men man måste betala för att tanka vatten och ibland för att bli av med sopor.

Totalkostnad: 45716:-
Medelkostnad: 3265:-

Det är nästan alltid något som måste fixas på en båt. Allt från smått till stort. Vi fick motorproblem på vägen hem över Atlanten och spridarna byttes. Annars har vi klarat oss bra utan större reperationsutlägg.

Totalkostnad: 42869:-
Medelkostnad: 3062:-

I kategorin personvårdskostnader ingår frisörkostnader, mediciner med mera.

Totalkostnad: 11748:-
Medelkostnad: 839:-

I kategorin bränslekostnader ingår diesel till motorn samt bensin till utombordaren.

Totalkostnad: 28387:-
Medelkostnad: 2028:-

Vi hade med oss tre svenska PC5 gasolflaskor. Dessa fylldes upp på olika platser utan problem.

Totalkostnad: 1445:-
Medelkostnad: 103:-

I kategorin sailing permits ingår kostnader för PCR-tester, customs fees, imigration fees med mera.

Totalkostnad: 13930:-
Medelkostnad: 995:-

I Europa tvättar man sin tvätt själv, men i Västindien anlitar man ett tvätteri som tvättar åt dig.

Totalkostnad: 8082:-
Medelkostnad: 577:-

I kategorin resekostnader ingår kostnader för hyrbil och bensin, bussbiljetter, tågbiljetter.

Totalkostnad: 13683:-
Medelkostnad: 977:-

Vi hade ett PredictWind-abonnemang för att få tillgång till väderinformation. Väderinformationen laddas hem via mobiltelefonen/IPad. Ute till havs krävs även ett dataabonnemang till vår satellittelefon och då använde vi PredictWinds Unlimited data-abonnemang.

Totalkostnad: 13056:-
Medelkostnad: 933:-

// Kapten & Carro

Tips från S/Y Lady Ann

Nedan presenterar vi några tips som vi skrivit ned under vår långsegling. Kanske kan komma till nytta för andra långseglare som ska ut på böljan den blå.

- Klädnypor försvinner och går sönder i solen - köp många

- Lingonsylt finns inte utomlands (finns dock på Ikea-varhus i Portugal och på Kanarieöarna)

- Pärlsocker, vaniljsås, vaniljsocker, grövre mjölsorter finns inte utomlands

- Matlagningsgrädde finns inte i Västindien. Köp på Kanarieöarna. Finns matlagningsgrädde som inte behöver förvaras kallt.

- Skriv ner recept inför havsöverfarter, på allt ni kan tänkas vilja baka!

- Köp med svenska konserver om du gillar Ravioli, Gulasch, Ärtsoppa. Vi hittade bara en konserv utomlands som vi gillade. Det var franska Super Us Biff Bourgone.

- Köp med svenskt godis och choklad i mängder. Godiset och chokladen utomlands är inte lika god som hemma i Sverige! Kapten är en gottegris och kan således uttala sig med säkerhet om detta! En chokladkaka i Bequia kostar för övrigt 100 SEK...

- Coca Cola är dyrare i Västindien än hemma, utom på Saint Lucia. Men köp inte burk-cola där, köp flask-cola! Saint Lucia har ett eget bryggeri som tappar på flaska. Burkarna importeras och är därför dyrare. Cola Zero och Cola light är svårt att få tag på i Västindien.

- Vatten finns att få tag på i Västindien utan problem. Det är avsaltat havsvatten eller insamlat regnvatten man får i kranen. (Utan klor i) Vi klarade oss utan watermaker. Dricksvatten finns även att köpa i 5 liters dunkar i Västindien.

- Spara 5-liters vattendunkarna. De kan användas till att förvara sopor i på havsseglingar och vi fyllde dem även med duschvatten för att kunna skölja av oss efter bad.

- Vi hade med runt 640 liter vatten ombord på Atlantöverseglingarna + läsk + mjölk + juice i stora mängder. På båda Atlantöverseglingarna hade vi ca hälften av vattnet kvar.

- Vattentankreningstabletter och vattenreningstabletter är bra att ha med sig. En gång luktade och smakade vårt vatten alger. Tabletterna rengjorde vattentanken och efter det hade vi inte fler problem med vattnet.

- Klorin i septiktanken är bra när det börjar att lukta i värmen. Pumpa upp klorin och vatten. Ut och segla så att vattnet+klorinet sköljer runt ordentligt i septiktanken. Töm septiktanken och lukten är borta!

- ALLT är dyrare i Västindien än i Europa. Bunkra så mycket som möjligt på Kanarieöarna och ta med svenska varor hemifrån! Bunkringsmöjligheterna på Kanarieöarna är väldigt bra! Speciellt på Gran Canaria och Teneriffa. En ananas i Västindien kostar 100 SEK.

- I Västindien fanns det bra mataffärer (enligt oss) i Saint Lucia - Rodney Bay, Antigua, Dominica - Rosseau, de franska öarna, franska sidan på Saint Martin. Bequia var ok, men inte mer.

- Gummijolle i PVC fungerar utmärkt en säsong i Västindien. Man behöver inte köpa en gummijolle i Hypalon.

- Vindroder skulle vi inte ge oss av utan. Vi har ett Hydrovane och det styrde störtsa delen av våra havsetapper. Kombination med autopilot är perfekt.

- Autopilot är ett måste. Vi har en äldre Raymarine S1G och en extra i reserv ombord. När man kör motor fungerar inte vindrodret utan då måste autopiloten styra. Även på havsetapperna har vi använt autopiloten när vindriktningen inte har varit optimal för vindrodret. Således har vi inte styrt mycket själva på havsetapperna.

- 50 meter ankarkätting räckte för oss. Vi hade skarvat på 40 meter lina, men så mycket kätting+lina behövde vi aldrig. Oftast ankrar man på ca 4-5 meters djup.

- Över Atlanten behöver man MYCKET bränsle. Vi trodde att det alltid blåser på Atlanten. ICKE!! Vill man inte driva så måste man köra motor och således ha mycket diesel. På vägen till Västindien hade vi 310 liter diesel ombord. På hemvägen över Atlanten hade vi 400 liter diesel. Så ha med många extra bränsledunkar.

- Köp filter och servicedelar till motorn hemma. Enklare att få tag på hemma. Motorolja finns att få tag på överallt.

- Vi använder en tanktratt som filtrerar bort vatten och partiklar i dieseln vid tankning. Vi tillsätter även alltid en skvätt dieselmedel för att minska risken för att få dålig diesel i tanken. I Rodney Bay och i Sint Maarten fick vi dålig diesel...

- Alla marinor i Västindien är INTE dyra. För vår båt var det ofta samma pris som hemma i Sverige. 250 - 300 SEK per dygn. Dock så betalar man alltid extra för förbrukat vatten och el.

- I Västindien lämnar man bort sin smutstvätt till tvättfirmor. Det kostar lika mycket som att tvätta själv i en tvättinrättning (om det finns). De kommer ofta och hämtar upp smutstvätten med båt och lämnar tillbaka den tvättade tvätten samma dag. Kostar ca 35 ECD (100 SEK) per maskin

- I Europa är det bra att spara på 1 Euro och 2 Euro mynt! Tvättmaskinerna tar endast myntbetalning och affärer m.m. runt tvättinrättningen är INTE intresserade av att växla.

- Vi har en dramaten-vagn eller en s.k. kärringvagn ombord. Jättebra att ha när man ska bunkra mat! Ta med egna bra kassar till affären. Påsarna/kassarna som finns i affärerna är inte så bra.

- Vi hade endast med svenska gasolflaskor, tre stycken PC5. Vi hade inga som helst problem att få dem fyllda. Vi fyllde i Portugal - Lagos 10 Euro, Kanarieöarna Las Palmas 5 Euro, St Lucia 150 SEK, Bequia 180 SEK, Antigua 180 SEK, St Martin 180 SEK. Även i Horta på Azorerna kan man fylla svenska flaskor. En gasoltub räckte i ca 6 veckor för oss. 

- Elmässigt hade vi inga problem i Västindien med våra 305W solceller samt Rutland 1200 vindgenerator. Vi hade alltid fullt i batterierna. På överseglingen till Västindien ger vindgeneratorn inte mycket ström, så då var det endast solcellerna som laddade. Efter några molniga dagar fick vi starta motorn för att ladda batterierna.

- Vi har en vanlig kylkompressor till kylen och den var det som drog mest ström ombord i värmen. Vi har ingen frys ombord.

- Cruising guides är bra att ha med. Vi köpte våra via Adlibris och Bokus. Står en massa bra tips i dem!

- Mobildata i Västindien - vi köpte ett Digicell simkort i Saint Lucia. 150 GB kostade ca 900 SEK. Det bra med just detta Saint Lucia Digicell simkort var att det även fungerade i SVG och Dominica där de lokala Digicell mobildatat var MYCKET dyrare. Vi kunde fylla på med 150 GB medan andra endast kunde fylla på med 15 GB som kostade mycket mer. Mobiltäckningen runt om i Västindien var mycket bra! För att fylla på mobildata på vårt simkort använde vi oftast denna site:  Mobile recharge

- Vi hade Navionics sjökort i plottern samt Navionics sjökort i våra IPads för hela vår segling. De stämde väldigt bra och med Navionics i IPad var det väldigt enkelt att kolla upp tidvatten och strömmar. Vi hade även med paperskort för hela seglingen samt sjökort i datorn.

- Restauranger i Västindien har oftast endast fisk, kyckling eller lobster. Inte kaptens favoriter direkt...DOCK så fanns det några undantag. Tribu på Mayreau, Papas och Jacks på Bequia, alla restauranger i Rodney Bay och på Antigua finns många bra restauranger.

- Innan vi kom till Västindien hade vi hört mycket om boat boys. Mest negativt. Vi träffade inte på så många alls. De få vi träffade kunde ta ett nej utan problem.

- Appen WhatsApp används flitigt av ALLA i Västindien. Agenter, sjukhus, Port Health, tvätterier använder alla WhatsApp för kommunikation.

- Spackelspadar i plast är bra att ha för att skrapa botten. Det är nästan 30 grader i vattnet i Västindien så det växer ordentligt, trots giftfärg.

- VISA och Mastercard fungerar i Västindien, men många vill ha kontantbetalning i ECD eller USD. Euros på de franska öarna. I Tyskland och Nederländerna fungerar inte alltid VISA och Mastercard, så ha alltid med kontanter till mataffären.

- Vi hade hört att in-/ut-klarering i Västindien kunde ta väldigt lång tid. Så var det inte. Oftast var vi klara på 15-20 minuter. På Antigua gick utklareringen dock inte så bra, se bloggen för mer info.

- Väderdata och kommunikation ute till havs sköttes med vår Iridium Go satellittelefon med PredictWind abonnemang. Väldigt enkelt och smidigt att ringa, smsa, ladda ned väderdata och maila.

- Ha sittdynor till sittbrunnen, så det räcker till gäster också. Träsmak är inte trefligt!

- Till hemseglingen över Atlanten behöver man varma kläder! Underställ, mjukiskläder + sjöställ använde vi ofta! Om ni har med barn ombord, ha med varma kläder i större storlek!

-  Till hemseglingen över Atlanten använde vi dieselvärmaren ofta. Kallt och fuktigt ombord då vattentemperaturen sjunker.

// Kapten och Carro

S/Y Lady Ann i Sverige igen!!

S/Y Lady Ann med besättning är nu åter på svenskt vatten! Vi är tillbaka i Sverige! Känns fantastiskt!

Sverige är fantastiskt, ett år utomlands fick oss att verkligen inse det.

Vi har seglat från Sverige längs Europas västkust ned till Kanarieöarna via Madeira! Vi har korsat Atlanten! (Ja, det är coolt att kunna säga det!) Vi har vunnit pris som säkraste båt i den kända seglingstävlingen över Atlanten, ARC 2020! Något vi är väldigt stolta över, då vi var näst minsta båt i startfältet. Vi har seglat runt bland paradisöarna i Karibien! Vi har seglat tillbaka över Atlanten (den tuffa vägen! Ja, det är ännu coolare att kunna säga det) Vi har korsat Atlanten två gånger utan extra besättning! Vi har seglat via Azorerna hem till Sverige! Vi har badat i kristallklartvatten med sköldpaddor och hajar! Vi har sett de mest fantastiska sandstränder, palmer, korallrev, vattenfall, ankringsvikar, regnskogar, växt-och djur-liv och paradisöar som man bara ser på vykort! Vi har sett valar och delfiner! Barnen har lärt sig engelska genom att leka med utländska barn! Vi har suttit vid lägereldar på öde öar och lyssnat till havets eviga brus! Vi har besökt vulkaner! Vi har badat och snorklat så mycket att vi snart får simhud mellan fingrar och tår! Vi har druckit paraplydrinkar på platser man bara kan drömma om! Vi har besegrat en storm med monstervågor på Atlanten! Vi har träffat så många vänner som vi kommer sakna nu när äventyret går mot sitt slut! Vi har gjort allt detta tillsammans.

Allt detta under ett år med Corona, då många tyckte vi var galna som gav oss iväg. Vi bestämde oss för att segla iväg, att leva nu, att inte låta något stå ivägen för våra drömmar och ge oss iväg på seglingsäventyr. Vi ångrar inte det beslutet det minsta. Vi har haft ett fantastisk år, trots Corona, med Västindiens öar och ankringsvikar nästan för oss själva och träffat vänner från världens alla hörn som vi aldrig kommer att glömma! Barnen har fått upplevelser och minnen för livet. Vi vuxna har fått upplevelser och minnen för livet. Vi har gjort detta tillsammans som familj under ett år då de flesta ansåg det omöjligt.

Vi har upplevt så mycket under den här långseglingen att det är svårt att smälta alla intryck, platser, upplevelser och människor och djur vi träffat. Det kommer att ta tid och lyckliga minnen kommer att ploppa upp då och då i framtiden hoppas vi.

Vår båt då? Vårt hem det senaste året. Vår Hallberg Rassy 352:a S/Y Lady Ann har verkligen levererat och har tryggt och säkert tagit oss hela vägen över haven. Vi kan inte med ord beskriva hur nöjda vi är med båten. Om hon inte redan var det tidigare, är hon nu en familjemedlem vi inte kan vara utan. En Hallberg Rassy är kvalitet. Oavsett ålder eller storlek.

Ska inte en gammal Hallberg Rassy 352:a skickas i pension? tycker säkert många... S/Y Lady Ann, 41 år gammal, skickade hela Atlanten i pension. Två gånger.

Vi gjorde det! Vi är så grymma! Min besättning är grym! Min fru Carro är grym! Mina barn (cabin crew) Albin och Malin är grymma! Vår älskade yacht S/Y Lady Ann är grym! You are all in the captain’s cool book.

Tack till er alla som följt oss via Instagram, Facebook, hemsidan www.sailingladyann.se, mail, sms! Era kommentarer, frågor och stöttningar har stärkt oss i det vi gör och är alltid så kul att läsa!

Vi hörs och ses framöver!

Vi fortsätter att förverkliga våra drömmar.

// Stolt kapten Lasse ombord på S/Y Lady Ann i Simrishamn 2021-07-10


SVENSK-frukost inköpt!!


Svenska favoriter


Vi är i Sverige igen!!!

Mums


Mums mums mums


Vi håller med!

Noch einmal Deutschland! eller "Jag tror det spricker upp"

Inte heller denna gång blev det Cherbourg som planerat. När vinden väl vänt var vi än mer sugna på att ta oss närmare Sverige och gjorde därför en lite längre etapp, till Boulogne Sur Mer som var vår första franska hamn förra året.

Efter att kvällen innan ha vinkat av våra danska vänner på S/Y Marthelsa som siktade på Dieppe och Dunkerque, gav vi oss av i gryningen förra torsdagen (24/6) och efter Lasses meckande startade motorn helt utan problem, underbart.

Vädret var liksom det varit sedan vi nått Europa, mulet och med enstaka regn. Vi sökte febrilt efter luckor i molntäcket för att få en gnutta sol men hoppet släcktes lika snabbt som det tändes var gång. Ganska snart hade vi använt frasen "Jag tror det spricker upp" ett antal gånger utan att få rätt en endaste gång... Seglingen förflöt fint utan några missöden men det var betydligt mer trafik än vi vant oss vid senaste månaderna. Lastfartyg i långa rader och inlopp till stora hamnar som måste passeras med rätt vinkel och med väjningsplikt för de större båtarna.

På lördagsmorgonen kunde vi problemfritt lägga till i Boulogne Sur Mer och efter en sen frukost blev det en tur på stan som dock fick avbrytas på grund av kraftigt regn. Tråkigt. Eftermiddagen tillbringades i båten och framåt kvällen kunde vi heja fram Danmark som tog sig till EM-kvartsfinal genom att slå Wales. 

Nästkommande förmiddag gav vi oss av igen, nu var det dags att lämna Frankrike och istället återse Holland. Det tog dryga två dygn och på måndagskvällen lyssnade vi på fotbolls-EM igen, nu via svensk radio. När det blev dags för straffar mellan Frankrike och Schweiz kunde vi inte hålla oss utan satte igång iPaden. Så där satt vi alla fyra ute i mörkret och följde straffläggningen med spänning och vi hejade faktiskt på Schweiz som gick segrande ur matchen. 


Många båtar längs Nederländernas kust

Vi nådde sedan Den Helder på tisdagsmorgonen, Carro som tagit hela natten gick och lade sig en stund medan Lasse städade båt. Det blev en kort tur in till stan innan vi återvände till båten för att bänka oss framför Sveriges match. Sverige-tröjorna var såklart på och vi laddade med Markoolio på radion men tyvärr räckte det inte hela vägen och det var en besviken besättning som kröp till kojs framåt midnatt...

S/Y Lady Ann i Den Helder


Krabbfiske i Den Helder


Fotbollsgodis


Malin laddar för match

Vi stannade ytterligare en dag i Den Helder och ägnade oss åt lite shopping inför hösten. Barnen som växt ur det mesta i klädväg blev ekiperade med både skor, byxor och kavaj. Mindre att köpa inför skolstarten, skönt! På kvällen åt vi middag på en av de två restaurangerna i hamnområdet, som i övrigt är ett inhägnat militärområde. Albin fann med hjälp av ägarinnan, sin och Malins teckningar från förra sommaren, på den här restaurangen sparas alla teckningar i en särskild pärm och efter den här kvällen utökades samlingen med ytterligare två. 


Albin träffade Harry Potter


Butik i Den Helder


I väntan på maten ritas det


Albin uppklädd inför middag på den kungliga yacht-klubben


Cabin crew fick presenter av restaurangägarna


Kapten utanför Koninklijke Marine Jacht Club - endast seglare och militärer välkomna

Från början var planen att nu segla vidare till Cuxhaven och Tyskland, men längs vägen hade vi fått många tips om den holländska ön Vlieland, en av många holländska och tyska öar som ligger som ett pärlband upp mot Danmark, de Frisiska öarna. Vi bestämde oss för att ge ön en chans och det ångrar vi inte! På ön tar man sig främst fram med cykel och vi ville inte vara sämre så vi tog oss snabbt bort till en av många cykeluthyrare. Vi var dock lite övermodiga då vi hyrde en egen cykel till Malin, som inte cyklat på ett år och dessförinnan hade ungefär en säsongs cyklande i benen. Efter tappra försök med den dessutom tunga cykeln och med annorlunda vinklat styre gav hon gråtande upp. Vi såg vår planerade cykelutflykt kommande dag gå upp i rök, innan vi kom på att vi sett barn-tandemcyklar. Vi bytte raskt till en sådan och kunde sedan trampa in till öns enda lilla stad, knappt 1,5 kilometer bort. Malin som torkat tårarna strålade nu av glädje där vi trampade fram och peppen inför morgondagen var åter stor. 


Carro och Malin på tandemcykel


Albin fick en mountain bike

Så i fredags trampade vi oss runt ön (tyvärr utan cykelhjälmar då detta inte fanns att hyra märkligt nog, tack och lov så finns nästan inga bilar på ön och vi cyklade mestadels på sandade stigar). Vi vet inte exakt hur långt vi tog oss, men någonstans mellan 1,5-2 mil blev det nog. Och så underbart det var. Det hela blev inte sämre av att vi äntligen, äntligen, fick se den där stora gula solen som vi varit så bortskämda med under vår tid i Karibien. Vi stannade för lunch vid en restaurang vid den milslånga stranden på öns nordvästra sida och avslutade sedan med ytterligare en tur bland stadens små fina butiker. 


Kapten visar hur man matar hästar


Albin matar häst


Malin matar häst


Vlielands sanddynor


Långa sandstränder på Vlieland


Besättning på cykeläventyr

Tillbaka i hamn kunde vi välkomna S/Y Marthelsa som vi lyckats locka dit på vägen mot Danmark och senare möttes vi upp i hamnrestaurangen för gemensam middag. Barnen var minst lika glada över återseendet och ägnade mestadelen av kvällen åt lek och bus vid hamnens lilla lekplats, men däremellan fick de i alla fall i sig lite mat och dryck.


Middag tillsammans med besättningen på S/Y Marthelsa


Albin och Theodor

På lördagen blev det en promenad fram och tillbaka till stan för lunch och sedan var det dags för fotboll igen. Kvartsfinal mellan Danmark och Tjeckien och tillsammans med våra danska vänner på S/Y Marthelsa bänkade vi oss framför tv:n i vår båt, med plockmat i röda och vita toner och egengjorda danska flaggor (Malin). Dansk seger! 


Plockmat i röda och vita färger


Kapten Martin hejar på Danmark

I söndags var det återigen dags att vinka hej då till Marthelsa, som vi träffade för första gången på vägen ner, i Cascais förra hösten och därefter seglat ARC:en, firat jul, och njutit av Karibien tillsammans med. Den här gången var vi mer säkra på att våra vägar inte skulle mötas mer den här sommaren då de skulle segla direkt till Danmarks västkust medan vi skulle vika av in mot Kiel-kanalen. Så det var med lite sorg i hjärtat som vi sa hej då, men... vår härliga cykelutflykt har gett oss blodad tand och vi siktar nu på segelsemester i Danmark nästa år, med cyklar ombord! Så då hoppas vi kunna träffa Martin, Sara, Theo och Elise igen! 


Hej då S/Y Marthelsa

Efter ett drygt dygns segling kom vi igår till Cuxhaven och med det mötte vi nu oss själva. Här var vi för exakt ett år sedan, då med allt det fantastiska som detta år bjudit på, framför oss. Då var vi fyllda av förväntan och förundrade över hur långt vi redan tagit oss. Nu seglar vi åt andra hållet, med många fina minnen, erfarenheter och en stor tacksamhet i bagaget, men också en förväntan inför hösten inför allt det fina som livet hemma också bjuder på. Efter en och en halv dag här seglar vi imorgon in mot Kiel-kanalen, med stopp i Rendsburg ungefär halvvägs i kanalen, helt enligt vår EM-anpassade planering, för att kunna se Danmarks semifinal mot England. Därefter ska vi slussa oss ut till bräckt vatten för att sedan, slutligen återigen angöra svensk mark. Någon gång framåt helgen siktar vi på att nå Simrishamn, förutsatt att vinden är på vår sida och inte mot... På återseende i Sverige! 


Marabou chokladkakor i tyskbutik!!

// Carro och kapten

Åter på fastlandet!

Vi skulle till Cherbourg, men hamnade i Roscoff... När vi startade från Horta måndag 7/6 hade vi siktet inställt på Cherbourg i Nordvästra Frankrike. Motorn gick igång fint och vi kunde ta oss ut ur den något trånga hamnen utan svårigheter. Vi hade vinden med oss och efter att hissat segel kunde vi segla iväg mellan Azorernas öar i bra fart och relativt låga vågor. Härligt!

Efter hand växte vågorna, det var fortfarande helt hanterbart men det gällde att börja hålla i både sig själv och lösa saker för rätt vad det var krängde båten till ordentligt. Vi vuxna hade lite svårt att sova första dygnen, men barnen sov nätterna igenom utan problem, som vanligt!


Solnedgång till havs

Vi hade lagat en del mat i förväg, bland annat köttfärssås och kycklinggryta, och det underlättade betydligt de första dagarna. Flera gånger om dagen fick vi besök av delfiner och det var ett kärt återseende, i Karibien var det mer sparsamt med dessa fantastiska djur. 



Definer hälsar på


Carro "pratar" med delfiner

På den femte dagen till havs, tillika vår bröllopsdag och årsdagen för vår avresa, dog vinden helt och det blev dags att starta motorn. Tyvärr var motorn åter svårstartad, men till sist gick den igång till hela besättningens stora lättnad. Vi började felsöka och hittade snart att en av de nybytta spridarna läckte diesel. Väderprognoserna sa att vinden skulle komma tillbaka först fem dagar senare, så tills dess var vi beroende av motorn. Utan fungerande motor och utan vind skulle vi få driva, så vi bestämde att låta motorn gå tills vinden var tillbaka. Vi vågade inte gasa på alltför mycket, dels på grund av risk för ökat läckage och dels för att spara på diesel.


Läckande spridare


Stiltje på Atlanten i 5 dagar. Mycket diesel ett måste om man inte vill driva.

En kväll på sin nattvakt blev Carro uppropad av en passerande lastbåt. Han ville kolla läget eftersom han tyckte att vår båt gick lite långsamt, haha. Han var väldigt nyfiken på vår resa, var vi varit, vart vi skulle, hur vi gjorde med diesel och vatten ombord och det blev en väldigt trevlig pratstund i den mycket svarta natten. Båten, lastad med nya bilar, skulle till Belgien från Mexico via New York och han själv var från Filippinerna. Just denna dag (som snart skulle gry) var det dessutom Filippinernas nationaldag, vilken vanligtvis firas med grillfest från morgon till kväll. Samtalet avslutades då det var dags för nattamat ombord på "Clover ACE" som lastbåten hette, det vankades bacon och stekt ägg. Vi sade hej då och kunde se dess lanternor försvinna bort i horisonten. 


Vi såg endast lastfartyg ute till havs, inga fritidsbåtar

Liksom mellan Sint Maarten och Horta var vädret inte det bästa, mestadels igenmulet och fuktigt, några dagar med mycket regn men när solen väl tittade fram passade vi på att sitta ute allihop och lyssnade på musik, läste högt eller körde frågesport. Lugna dagar blev det också bakning, skola och andra aktiviteter, däribland kast med boll i mugg, pysselböcker och gympa i salongen. Havssegling är en mestadels stillasittande sysselsättning och musklerna påverkas relativt snabbt. Det märker vi inte minst när vi väl kommer iland och får träningsvärk efter enbart inte alltför ansträngande promenader...


Blöt segling mot Europa


Kapten väntar på sol och vind


Malin pysslar


Nybakad sockerkaka


Lek ombord


Jumpapass


Mera pyssel


Kladdkaka och cabin girl

Det blev inga bad den här gången, vattentemperaturen låg stadigt runt 15 grader och det lockade inte till bad! Däremot njöt vi av den fantastiska marelden, som ett par kvällar var extra magnifik då det också var stiltje. Överallt runt båten såg man fiskar som simmade längs ytan och därmed gav upphov till blå/turkosa självlysande streck som for hit och dit. Det är svårt att fånga detta magnifika naturfenomen på bild men vi lyckades nästan i alla fall. 


Mareld

Måndag 18/6 bänkade vi oss i sittbrunnen med Sverige-tröjorna på och världsradion på. Efter mycket rattande fick vi in den spanska sportkanalen och kunde "avnjuta" Spanien-Sverige vilket inte var det lättaste. Vi förstod inte mycket av matchen, maken till snabbtalande och exalterad sportkommentator får man leta efter, vilket var en upplevelse i sig. Tack och lov kompletterades radion av sms-rapporter från Carros föräldrar via satellittelefonen och vi förstod att vi skulle vara nöjda med 0-0.


Heja Sverige!!!

Ännu nöjdare blev Carro nästföljande dag när hon plötsligt från sittbrunnen såg något svart inte för långt bort från båten, uppskattningsvis dryga hundra meter bort. Det svarta försvann långsamt och upp kom en enorm svart tudelad stjärtfena, en val! Innan hade vi sett en del grindvalar, mindre variant som mer liknar delfiner, men det här var en riktigt stor val, häftig upplevelse! Tyvärr dök den, troligen skrämd av ljudet från vår motor, för att inte visa sig mer för oss. 

På seglingen mellan Horta och Roscoff hade vi tät kontakt med både S/Y Sanuti och S/Y Marthelsa med vår satellittelefon, en Iridium Go. Med den kan vi ladda ned väderprognoser med olika vädermodeller, ringa, maila och sms:a samt även ha koll var våra andra seglingsvänner befinner sig (som också har ett PredictWind-abonnemang, vilket de flesta långseglare har numera). Väldigt tryggt och något av dagens höjdpunkt när meddelanden kommer!


Våra danska vänner ombord på S/Y Marthelsa är i närheten av oss. De kom i hamn 2 timmar efter oss (viktigt!)


En gång om dygnet plottade vi vår position på papersjökortet

Så tillbaka till frågan, hur hamnade vi i Roscoff? Jo, motorn gick dygnet runt utan problem och när vinden till slut kom fick motorn gå på sparlåga. Vi vågade inte stänga av den med risk att inte få igång den igen. Att lägga till utan motor i tidvatten med starka strömmar var inget vi ville försöka oss på. Som tur var hade vi tankat ordentligt med diesel i Horta och vi beräknade att dieseln skulle räcka fram till Roscoff i nordvästra Frankrike, cirka 110 sjömil kortare än Cherbourg. De sista dygnen blåste det bra, vi snittade 6-7 knop och gjorde väldigt bra dygnsetapper. Efter 11 dygn till havs kunde vi klockan fem på morgonen lägga till i Roscoffs marina. Båten städades, smutstvätt tvättades och vi tankade diesel, 320 liter hade gått åt. Sedan började vi mecka med motorn. Vi bytte en spridare och två kopparbrickor. Till vår hjälp hade vi telefonsupport från Skyline-Klas och han guidade oss hur vi skulle lufta spridarna. Tack Klas!

Mekanikern på Horta hade tyvärr inte bytt kopparbrickorna när han bytte spridare och det blev ett läckage som följd. Helst skulle vi vilja byta två kopparbickor till, men vi hade endast två i reserv. I Cherbourg ska det finnas en Volvo Penta-verkstad, så förhoppningsvist kan vi få tag på två kopparbrickor där. Vi funderar även på att byta bränslepump och installera en backventil på bränsleslangen för att se om det kan göra motorn mer lätt startad. Igår när vi provstartade startade motorn direkt.

I måndags var det tänkt att vi skulle gå vidare mot Cherbourg, men väderprognosen utlovade regn, motvind och starka vindar. Hela veckan! Suck, så i skrivande stund är vi kvar i Roscoff. Det blåser ordentligt, så skönt att ligga tryggt i marinan. Men det går ingen nöd på oss, vi har restauranger, tvättstuga och duschar i hamnen, el och vatten på bryggan, gångavstånd till matbutik och in till det charmiga lilla centrumområdet och fotbolls-EM på TV. Som det ser ut nu kan vi lämna Roscoff på torsdag morgon för cirka ett dygns segling mot Cherbourg. Men som ni förstått, det är vinden som bestämmer och planer kan snabbt ändras så...

Cabin crew på väg till restaurang


Middag samma dag som vi kom i hamn, lite trötta är vi


S/Y Lady Ann i Roscoffs marina


Nya håvar inköpta till cabin crew

Igår tog vi en promenad runt i Roscoff som är ett ganska litet samhälle.


Fina stenbyggnader i Roscoff


Malin hittade fina blommor


Sightseeing i Roscoff


Word

// Kapten & Carro

Faial - mitt i det stora blå

Nu har vi varit i Horta på ön Faial i nästan två veckor. Den första veckan gick åt till båtfix och vi fick fin hjälp av Mid Atlantic Yacht Services med svetsning och motor. Vi fick byta samtliga fyra spridare på motorn, men nu startar den igen och går som vanligt. Felet berodde troligtvis på dålig diesel vi tankat i Sint Maarten i Västindien. Vi har hört från fler som tankat där att de fått problem efteråt, tyvärr. 

På vår segling tillbaka över Atlanten hamnade vi i ett kraftigt lågtryck med stormvindar och väldigt stora vågor, som vi skrev om i förra loggboksinlägget. Vi fick då en skada på mantågsinfästningen i pulpit, mantågsstolpens fäste lossnade och teaklisten runt mantågsstolpens fäste splittrades. Vårt försäkringsbolag Alandia ersatte skadan snabbt och utan diskussion, vilket givetvis är ett stort plus i val av försäkringsbolag.

Sedan allt som behövde fixas på båten var gjort har vi fokuserat på återhämtning och att äta upp oss inför nästa etapp, haha. Restaurangbesöken har blivit många och vi har verkligen njutit av god och prisvärd mat. Dessutom stora portioner, till kaptens belåtenhet!

I hamnområdet ligger Peter Café Sport och ett besök där är ett måste när man kommer med segelbåt hit. Restaurangen har lång tradition av att ge seglare ett mål mat och dryck och givetvis besökte vi också Peters! (Det var också därifrån vi fick maten utkörd första dagen vi kom och var i karantän på svaj, fantastisk service, utan extra avgift!). 

Peter Café Sports logga


Seglingsinspirerad miljö


Någon från Dalarö båtklubb har varit på Peters


Besättningen väntar på maten


God förrätt på Peters

I torsdags hyrde vi en bil och körde runt på ön. Vi besökte vulkankratern och vandrade upp till högsta punkten på Faial. Vilken utsikt! På väg tillbaka till hyrbilen träffade vi ett holländskt par som hade sett oss i marinan. Hon frågade om vår resa och vi berättade att vi just konstaterat att ett år gick väldigt fort, nästan som ett ögonblick. Damen instämde och sa med glimten i ögat, att de varit ute och seglat i åtta år och det kändes precis lika kort. Albin presenterade sig och hon sken upp, "det finns ju en svensk båt som heter Albin Vega". Albin berättade då att han var döpt efter den båten (vi hade en Albin Vega innan vi köpte vår nuvarande båt). Då skrattade hon och sa "man ska ju döpa båten efter barnen, inte tvärtom!". Kanske har hon rätt, men både vi och Albin är hursomhelst rätt nöjda med namnvalet, haha. 

Vulkankratern som senast hade utbrott på 50-talet


Albin hänger vid vulkan


Kapten blickar ut från högsta punkten på ön. Pico på andra sidan sundet


Vackra färger på toppen. Horta i dalen nedenaför.

Efter vulkanen åkte vi till en fyr som halvt begravdes i aska vid vulkanutbrottet på 50-talet. Inträdet var inte dyrt, 3 Euro för hela familjen.


Besättningen vid fyren


Fin utsikt uppe från fyren


Storslagna vyer


Lava och aska täcker marken

Att lämna en väggmålning efter sig i Horta är ett måste om man som vi har seglat över Atlanten. Både cabin crew och Carro målade väggmålningar.



Cabin girl grundmålar sin väggmålning


Malins väggmålning klar


Cabin boy grundmålar


Albins väggmålning


Carro målar vår väggmålning


Carros färdiga väggmålning


Besättningen med vår väggmålning
 

Hortas huvudgata


Snäll polis som bjöd cabin crew på godis


Albin får lektion i hur man gör glasstrutar

Igår fyllde cabin boy 9 år och det firades med presenter, sång och kalas. Theodore och Elise från danska båten S/Y Marthelsa kom på kalaset.


Födelsedagsbarnet blåser ut ljuset


Lego var en populär present


Nya regnjackor fanns på bådas önskelistor

Imorgon måndag efter frukost lättar vi ankar igen och seglar mot Frankrike och Cherbourg, som ligger mitt i Engelska kanalen. Det är ca 1400 nm dit och det bör ta oss cirka två veckor att segla dit. Vi har varit i kontakt med marinan i Cherbourg och det ser ut som att det bara är att segla rakt in i marinan när vi kommer. Skönt att förhoppningsvist slippa fler PCR-tester. Vi hoppas även på att kunna få vår andra Pfizer Covid-19 vaccinationsspruta i Cherbourg då vi har fina vaccinationsintyg på franska från Saint Martin.

Bunkring inför nästa etapp

Denna etapp blir den sista riktigt långa etappen för denna långsegling. När vi kommit till Cherbourg blir det troligen dagsetapper och max 1-3 dygns seglingar hemåt. Så vi ska passa på att njuta ordentligt av att vara långt ut till havs, vem vet när vi får uppleva det igen?

Tyvärr innebär det att vi återigen måste säga adjö till seglarvänner, långseglarlivets baksida, och en riktigt jobbig sådan. Så idag sa vi hej då till Emma och Roger på belgiska båten S/Y Sanuti. Imorgon skiljs våra vägar då de seglar mot Storbritannien och vi seglar mot Frankrike. Tack för alla roliga stunder!! Vi kommer att sakna er! 

Världens bästa Emma & Roger


Vi kommer att sakna er!

Ikväll gick vi ut och åt middag, för sista gången här på Horta och dagen till ära gav vi oss på den portugisiska traditionen att äta mat man själv tillagar på heta lava-stenar. Spännande tyckte Cabin crew. 


Malin steker kött på varm sten


Stilig cabin crew


Hej då Horta! säger besättningen på S/Y Lady Ann

// Kapten och Carro

Atlanten - Ömsom vin, ömsom vatten (fast bara bildligt talat, inget vin under färd!)

Dag 1 fredag 30 april

Så, den 30:e april gav vi oss alltså iväg. På eftermiddagen för att få en lite kortare första dag till havs. Vi fick fin vind i starten och kunde segla i 5-6 knop, ibland till och med mer.

Vi hade redan innan bestämt att dela upp vakterna som vi avslutade seglingen till Karibien, att Carro tog första vakten 19-02 och Lasse 02-09 så att vi båda fick en längre sammanhängande sömn. Första natten förflöt utan några svårigheter och vi sov hyfsat båda två. 


Över 600 liter vatten ombord och 400 liter diesel


Dunkar överallt


Köpvattendunkar stuvade på durken i akterruffen

Dag 2 lördag 1 maj
Dags för frukost! Vi hade lyckats få tag på Bake up-baguetter på Sint Maarten (på franska sidan, var annars, haha) vilket känns lyxigt till havs när vi inte alltid (rätt sällan faktiskt) har energi att baka själva. Men när de nu skulle gräddas märkte vi att det tog en evinnerlig tid att få upp värmen i ugnen och det tog ännu längre tid att få dem färdiggräddade. Till slut var vi i alla fall mätta och belåtna allihop och dagen kunde fortsätta.

Vi läste bok, spelade frågespel och vilade. Barnen var lite uttråkade och vi började bäva för hur ytterligare 20-25 dagar till havs skulle kunna fördrivas... På kvällen avtog vinden lite grann och vi seglade i 2-3 knop. 


Cabin boy klipper plast och stoppar bitarna i tömda vattendunkar

Dag 3 söndag 2 maj
På morgonkvisten sprakade det till i VHF:en. En annan segelbåt anropade oss. De seglade förbi oss på babords sida och konversationen fördes på engelska. Tills vi konstaterade att den andra båten var svensk och kapten amerikansk men boende i Sverige. De var på väg hemåt men skulle passera Bermuda på vägen. Även idag fick vi vänta länge på frukosten och började fundera på om vi fått "dålig" gasol när vi fyllde flaskan i Sint Maarten.

Vi fortsatte med högläsning, frågesport och försök till samtal med de två fåglar som följde oss under dagen, men utan framgång. Vinden var fortfarande lite svagare och vi höll 3-4 knop men under natten ökade farten lite. På Lasses vakt kom ett häftigt squall (kraftigt regn och ibland även kraftig vind under 5-15 minuter) men utöver det var natten lugn. 


Sällskap till havs

Dag 4 måndag 3 maj
Fortsatt segling i 5-6 knop igen, härligt. Vi fortsatte vår vana trogen men högläsning och under dagen avslutade vi den fjärde Harry Potter-boken, den sista vi hade med. Barnen följde upp det hela med att se en Harry Potter-film (för säkert sjuttifjärde gången). Inga andra båtar i sikte. Fastän det bara var måndag slog vi till med en taco-middag, gott. Återigen kom ett squall på Lasses vakt.


Squallsen syns på radarn innan de kommer

Dag 5 tisdag 4 maj
En varm dag! Tyvärr för höga vågor för ett dopp så vi trängde ihop oss under soltaket och gav oss i kast med nästa bokserie; Fem-gänget av Enid Blyton (varv två, de lästes redan förra våren). Samtliga i besättningen duschades med saltvattenslangen på fördäck, än så länge fortsatt varmt i vattnet, dryga 25 grader, men vi visste att det bara var en tidsfråga innan vattentemperaturen skulle falla, brrr...

Vinden började avta under dagen men trots det kunde vi hålla 3-4 knop, troligen på grund av medström. På Carros vakt dök det upp en annan segelbåt på AIS:en, ingen vi kände till sedan tidigare. Den var som närmast en och en halv sjömil ifrån och på riktingen att döma troligen på väg till Bermuda. På grund av den svagare vinden strulade vindrodret lite och det krävdes många små justeringar under natten så när klockan var två var det en trött Carro som kröp till kojs. 

En dag på Atlanen

Dag 6 onsdag 5 maj

Till skillnad från överfarten i november så började ju den här resan betydligt varmare vilket märktes på frukten och grönsakerna. Bananerna började se riktigt ledsna ut och för att inte behöva slänga färskmat bjöds barnen på banan- och chokladsmoothie till frukost. Väldigt populärt!

Vinden fortsatte avta, vi hade nått det berömda stiltjebältet och vi fick starta motorn. Vi hade regelbunden kontakt med andra båtar på havet och flera av dem var i samma stiltjeområde. Kapten Lasse på S/Y Sandvita skrev att han bakade kanelbullar till sin besättning. Hm, det lätt ju oförskämt gott. Så, det blev bullbak på S/Y Lady Ann också, och när det ändå var så lugnt på havet passade vi på att steka pannkakor till lunch. Vi somnade inte hungriga den dagen, haha...


Smoothie till frukost


Båtbakade kanelbullar

Lugna dagar passade vi också på att ha skola och idag blev det matte-lektion i sittbrunnen. Under eftermiddagen såg Carro något stort och svart en bra bit bort från båten, troligen fenan från en val! Tyvärr dök den inte upp igen trots envist spanande av hela besättningen. Äntligen kunde vi också stanna motorn för ett dopp i det blå, det näst sista skulle det sedan visa sig. Natten blev lugn. 


Bad på Atanten

Dag 7 torsdag 6 maj
Fortsatt lugnt och motorn fick fortsätta jobba. Vi ägnade dagen åt skola, vila och högläsning. Lasse hittade dock ett läckage i fotpumpen för sötvatten i köket och kunde konstatera att packningen spruckit. Vi hade ingen i reserv men gjorde ett (lyckat skulle det visa sig) försök att laga sprickan med sikaflex.

Barnens kusin Bob fyllde elva år och vi lyckades få tag i födelsedags-barnet via satellit-telefonen och framföra en gratulationssång från Atlanten. Nytt dopp, seglatsens sista tyvärr. Malin föreslog grillning till middag och varför inte, det gäller att passa på när man kan. Så till middag blev det grillad korv, potatis, grönsaker och fetaost-sås, det var overkligt gott. Barnen fick dessutom popcorn till kvällens bokläsning i sittbrunnen. Lugna nattvakter. 


Spricka i packningen = läckage


Popcorn time

Dag 8 fredag 7 maj
Vid åtta på morgonen hade vinden åter fått fart och vi kunde stänga av motorn och seglade i 3-5 knop hela dagen. Innan frukosten fick vi ett kort besök av delfiner, ett kärt återseende. På eftermiddagen tilltog vågorna och det var åter dags att hålla i tallrikar, glas och så vidare. Lasse monterade tillbaka fotvattenpumpen som nu fungerade utan läckage, skönt! Carro och barnen låg inne och såg film, först Madicken och sedan Harry Potter. Nu var färskmaten nästan slut och det blev pasta med tomatsås till middag. Inte sista gången pasta serverades denna seglats, hehe... 


Kapten skruvar ihop fotvattenpumpen igen


En markering för fiske-redskap kom plötsligt guppande förbi båten, ett antal hundratals sjömil från kusten

Dag 9 fredag 8 maj
Bokläsning, vila, dusch av den vuxna besättningen (nu 20 grader i vattnet, brr...).  En dag bland alla andra helt enkelt. Barnen klädde ut sig till poliser och höll ordning ombord, böter delades ut hej vilt. På kvällen/natten kände vi att temperaturen börjar sjunka och det var dags att ta fram mössa, sockor och jacka.


Cabin crew leker poliser

Dag 10 lördag 9 maj
Av någon anledning sov vi båda vuxna dåligt under natten och kände oss trötta och ur form under dagen, så det blev en lugn dag med mycket vila ute i sittbrunnen.

Ofta är det inte så mycket att göra under sådana här överfarter, vi har vindrodret alternativt autopiloten som sköter styrningen och vanligtvis krävs det inte så mycket justeringar av seglen. Justeringen av seglen skiljde sig åt från förra överfarten nu när vi seglade åt andra hållet. Vinden vred och vände sig mycket mer den här gången, samt varierade mer i styrka under dagarna och det gick sällan en dag utan att något behövde justeras i segelsättningen och sådant tar energi. Både beslutet kring om och hur vi ska göra samt själva justeringen. Idag tilltog vågorna ytterligare och ibland krängde båten till ordentligt. Det hindrade dock inte sjöpolisen från patrullering och mer bötfällning. Vinden dog lagom till Carros nattvakt och vi fick åter starta motorn. En riktigt rejäl regnskur följde på detta men sedan blev natten lugn. Temperaturen hade sjunkit ytterligare och det var kallt i seglarställ, dags att plocka fram underställen tydligen, hua...!


Portugiska örlogsmän, giftig manet. Vi såg hur många som helst av dessa under överfarten.

Dag 11 måndag 10 maj

En lugn dag med lite vind. Vi försökte oss ändå på att segla men fick ge upp, att ta sig fram i 1-2 knop är ingen höjdare när man har ytterligare dryga 1400 sjömil till mål. Och vi hade ju laddat på med mycket diesel just för att inte behöva göra det. Så vi tog raskt beslut om att åter starta motorn. Till vår förfäran hostade motorn rejält innan den till slut startade och därpå följde ett metalliskt knackande ljud som avtog först efter 10-15 sekunder. Vad i hela...?! Motorproblem så här långt från land, det kändes inte bra!! Vi mailade snabbt alla våra vänner som skulle kunna något om motorer för tips och fick även kontakt med Duncan från Mid Atlantic Yacht Services på Horta. Vi fick snabbt många bra tankar och idéer och fint stöd från allihop. Duncan lovade att ta hand om vår kära motor när vi väl kom fram och gav oss fina uppmuntrande ord på vägen.

Tack och lov fungerade motorn när den väl kommit igång och vi kunde ta oss framåt i stiltjet. När vi stängt av motorn bytte vi samtliga dieselfilter och i förfiltret var det mycket skräp. Troligvis hade vi fått dålig diesel när vi tankade i Sint Maarten.

Till middag blev det pizza som variation från den allt mer förekommande pastan och nattvakterna var lugna. 

Albin eller Penny-wise från filmen It?

Dag 12 tisdag 11 maj

Lugn förmiddag, Carro kände sig trött och utan aptit men det avtog under dagen, skönt. Segling i 2-3 knop under förmiddagen, men nu kände vi att vi ville spara på motorn, osäkert om den ens skulle starta igen... ingen kul känsla. 

Till middagen var det dags för pasta igen men denna gången lyxade vi till med bacon. Lyx? tänker ni kanske, men när ni nu får höra att ett (normalstort) paket bacon kostar runt 100 kronor i Västindien så kanske ni förstår. Så här efteråt känner vi dock att det nästan var värt pengarna och ångrar att vi inte köpte fler, haha.

Vi räknade också ut att vi var ungefär halvvägs (uppskattning då vi inte gått rakt mot Horta från Sint Maarten utan en båge nordost för att fånga bäst vindar) och det firades med den sista Marabou chokladkakan ombord som vi hade i grab bagen (väskan som ska med om vi måste överge båten och "hoppa" i livflotten"). Tyvärr hade den nog smält ett antal gånger i den västindiska värmen och levde väl inte helt upp till förväntningarna men det var gott ändå. 

Firar halvvägs med Marabou choklad!

Dag 13 onsdag 12 maj

Vinden höll i sig och vi seglade på i bra fart med enbart storsegel. Vågorna byggdes upp ytterligare och det blev alltmer gungigt. Efter att ha kämpat med frukost-brödet i snart två veckor och också konstaterat att pannkakorna gräddades långsamt på högsta värmen gav sig Lasse fram på fördäck för felsökning av gasolflaskan. Efter att ha bytt regulatorn (såklart hade vi en extra) blev det sprutt på spisen och vi fick vår förklaring, en sönder-korroderad regulator.

Vi mailade iväg en rapport till vår Facebook-sida som vår vän Ewa hjälpte oss med att uppdatera allteftersom. Till middag blev det Boeuf bourguignon på konserv, en chansning inköpt på Saint Martin (franska sidan). På etiketten att döma såg det riktigt gott ut och den levde faktiskt mer än väl upp till våra förväntningar.

Vi revade ytterligare ett rev under kvällen på grund av den ökande vinden och kunde ändå hålla god fart. Nattvakterna blev lugna, vi såg en annan segelbåt och en tanker på avstånd, mer spännande än så blev det inte.

Boeuf bourguignon till middag


Malin glad i nattmörkret

Dag 14 torsdag 13 maj

Under natten tilltog vågorna ytterligare och det blev en ganska ojämn sjögång, därav dålig sömn. Förmiddagen ägnades åt undervisning om solen och planeterna, sedan mer högläsning.

Båten seglade på i 6-7 knop hela dagen, härligt med lite speed. Vindprognosen flaggade om starkare vindar och vi revade därför ytterligare. Att reva storseglet innebär att någon av oss (läs Lasse) måste upp på däck och att båten måste svängas upp mot vinden och släppa på storfallet. När vi gjort detta och var på väg att "falla tillbaka", det vill säga, svänga tillbaks till rätt kurs, hade vi vågorna in mot sidan och det var som en hög blå mur på styrbord sida, hua!

Barnen lekte Harry Potter på eftermiddagen och den tinade köttfärsen förvandlades till tacos. Det kan man ju aldrig äta för ofta, eller hur? Under natten blåste det 10-14 m/s och vindrodret skötte styrningen. Enstaka våg sköljde över aktern men under sprayhooden satt man torrt. 

Äntligen kunde frukost-brödet gräddas på normal-tid igen

Dag 15 fredag 14 maj

Alla lite trötta och det dröjde tills vi fick i oss frukost. Barnen längtade efter chokladbollar och till slut gav Carro med sig, klart vi ska baka chokladbollar. En enkel sak i vanliga fall men en båt som gungar och kränger komplicerar det hela lite och när smeten till slut var klart och klockan närmade sig 15 utan att lunchen intagits tog Carros energi slut... Efter lunch lade sig Carro därför att vila med en tryckande huvudvärk och när hon vaknade hade vinden vänt och vi var tvungna att segla alltmer söderut istället för österut.

Barnen önskade sig kokt potatis och åt således kokt potatis och ketchup till middag medan vi delade på ännu en välsmakande burk Boeuf bourguignon. Under nattvakterna märkte vi att kylan och fukten tilltog alltmer. Lagom till vakt-skiftet valde vi att slå (ändra kurs) och gå norrut igen så sammantaget det dygnet så tog vi oss runt 50 sjömil närmare mål trots att vi gjort ungefär 133 sjömil totalt. 


Cabin girl lyssnar på saga ute på Atlanten

Plötsligt en massa båtar på plottern, är vi på väg åt fel håll?

Dag 16 lördag 15 maj

Klockan 7 på morgonen väcktes Carro av kapten; "Carro, kom fort, skynda dig!". Carro trodde att hon skulle få se en val, men när hon yrvaken kom ut i sittbrunnen såg hon till sin fasa förseglet (genuan) ligga släpandes i vattnet på styrbord sida. Fallet hade nötts och brustit! Lasse lyckades snabbt hiva upp det igen och tack och lov har vi ett reserv-fall (spinnaker-fallet som vi vanligtvis använder till förseglets kapell) och kunde snart hissa förseglet igen. Vinden vred lite mer till vår fördel under dagen och vi kunde segla i någorlunda rätt kurs med fart runt 4-6 knop. 

Kapten har bärgat förseglet, rätt så tungt...


Brustet genuafall

Dag 17 söndag 16/5 

På förmiddagen fick vi nytt mail av Klas, kaptenen på S/Y Skyline (numera landkrabba på Sint Maarten efter försäljning av båten) och vår trogna och uppskattade väder-rapportör. Mailet löd: "Styr söderut!!!!!!!!" Ett lågryck med stormvindar var på väg och om vi inte tog oss mer söderut skulle vi hamna mitt i stormens öga.

Vi mailade även kapten Lasse på S/Y Sandvita som har decenniers erfarenhet av Atlant-korsning och som låg en dryg vecka framför oss och han instämde i Klas bedömning. Så vi lade om kursen till sydost, enligt prognosen hade vi ett och ett halvt dygn på oss att ta oss en och en halv breddgrad söderut (90 sjömil). Efter kursändring fick vi vinden rakt bakifrån och fick därmed en riktigt behaglig segling. Vi turades om att handstyra bara för att kunna njuta härlig segling inför de tuffare tider som väntade.

Den sista frysta köttfärsen rullades till köttbullar, varav hälften serverades till två överlyckliga barn (efter mer än två veckor till havs krävs det inte så mycket..) och hälften sparades för att ta till kommande dagar när kall pastasallad med köttbullar fick räknas som matlagning. Båten förbereddes för storm och nattvakterna förflöt utan svårigheter. 

Besättning och yacht på väg SO

Dag 18 måndag 18/5
Carro väcktes än en gång innan sju, vinden hade tilltagit och det var dags att reva storseglet. Vi gick återigen igenom vindprognosen, diskuterade och beslutade oss för att ta ner storseglet helt och enbart köra med genuan, ett klokt beslut skulle det visa sig.

Under dagen ökade vinden till 10-16 m/s, i byarna som mest 20 m/s, och vågorna ökande. Vi kunde hålla kurs rakt mot Horta från lunchtid, då vinden återigen vände. Det regnade en hel del under förmiddagen men klarnade upp lite på eftermiddagen. Vi hade tät kontakt med Klas och vår plan verkade hålla, vi tog oss alltmer mot kanten av lågtrycket. Utöver att förbereda båten så försökte vi även förbereda oss själva och grundade med dubbla portioner Boeuf bourguignon (vuxna)/Felix ravioli (barn) till middag.

Vid vaktbytet på natten märkte vi att staget till vindgeneratorn (som är fastskruvad i pulpiten i aktern) var löst och det fick lagas provosoriskt med snöre och silvertejp. Natten var rejält gungig och allmänt stökig och ingen av oss fick till någon vidare sömn. Eller nja, barnen sov som vanligt som stockar förstås!


Storsegel nere och surrat för storm


Havet börjar bli oroligt

Dag 19 tisdag 18/5

Carro som låg halvvaken efter vaktskiftet hörde hur vågorna sköljde över båten och befarade att Lasse var halvt bortspolad (vi har alltid flytväst och säkerhetslina kopplad på nattskiften, att sköljas överbord ska inte vara möjligt!), men trots att vågorna ibland bröt över aktern och in i sittbrunnen var han oskadd.

När frukosten skulle förberedas kom en stor våg och vräkte båten på sidan varpå Carro flög tvärs över salongen och landade med höften mot soffstödet. Aj som .... det var det första av många stora blåmärken...

Lasse höll ställningarna där ute medan Carro försökte underhålla barnen, som inte fick gå ut i sittbrunnen, med film och högläsning inne. Stormen var ett faktum och vi seglade i vindar runt 24 m/s. Alltefersom dagen gick ökade vågorna och någon gång under eftermiddagen slog en våg in över styrbord sida, fångades upp av solpanelen och böjde en mantågsstolpe, bröt loss mantågsstolpens fäste och knäckte teaklisten. Vi glömde tyvärr bort att fotografera de riktigt stora vågorna som byggdes upp. Vi hade fullt upp med att hantera båten, så att vi inte skulle hamna fel i vågorna. Om båten efter en våg skulle hamna med sidan mot nästa brytande våg skulle det innebära att båten skulle kunna välta vilket vi givetvis ville undvika.

På eftermiddagen när vinden lagt sig något men vågorna fortfarande var gigantiska satt vi ute lite alla fyra och kunde se ljuset i tunneln. Snart var det dags för middag och trots att vågorna fortsatt fick båten att kränga ordentligt fick Carro till nygräddade vitlöksbröd som komplement till burk-raviolin. Det värmde gott! Dock tog det på krafterna och Carro fick extra vila mellan 20 och 22:30 medan Lasse fortsatte sin heroiska insats ute i vind och vågor (och nej, han har inte skrivit detta stycke själv).

Under dagen hade lamporna på och utanför toaletten slocknat och Lasse ägnade en timme av sin sovtid till att felsöka utan framgång. Därefter somnade han utmattad och fick fyra och en halv timmes sömn innan det var dags att byta igen....

Hård vind på morgonen


Vågorna byggde upp sig under dagen


6.6 knop utan nästan några segel 


Vågorna blev större och större. Tillsist började de bryta in över vår akter


Nytt hastighetsrekord, 19.7 knop i 24 m/s och surfandes på en monstervåg

Dag 20 onsdag 19/5

Carro sov relativt bra trots fortsatt höga vågor, så när klockan ringde 08:30 var det inte alltför lätt att vakna till. Albin hade dock lovat sin skolklass att ringa klockan 9 (klockan 13 svensk tid) och satellit-telefonen fungerade som den skulle. Det var härligt att höra klasskamraternas röster och kul att svara på deras nyfikna frågor.

Vindarna lade sig alltefter att dagen gick men vågorna var fortsatt höga och båten lutade rejält åt styrbord. Vi upptäckte att det läckte in vatten både här och där, men tack och lov var det inga större läckage som hotade säkerheten. Lasse var stoisk och fann tillräckligt med energi för att åtgärda några av de skador som de starka vindarna åstadkommit.

På eftermiddagen fick alla i besättningen ta sig en varm dusch av uppvärmt sötvatten vilket piggade upp rejält. Till middag serverades mannagrynsgröt och just då var det allt man kunde önska sig. GPS:en visade att vi hade mindre än 500 sjömil kvar och helt plöstligt kändes målet nära! 

Dagen efter stormen


Vindrordet styr efter stormen


Albin pratar med klasskamrater


Malin luftar sig ute i sittbrunnen - med flytväst och sele på


Mannagrynsgröt-middag i gungande båt

Dag 21 torsdag 20/5

Dagen fortsatte med relativt starka vindar, men tyvärr motvind och vi fick hålla kurs 130 grader istället för 90 grader. Alla var lite smågriniga och båten lutade kraftigt åt styrbord. Energin till att fixa lagad mat till lunch fanns inte riktigt så de vuxna kalasade på flingor och mjölk medan barnen erbjöds skorpor med jordgubbssylt eller nutella. När syltburken välte in i det för tillfället öppna tallriksskåpet, självfallet utan lock, och nästan all sylt rann ut var sammanbrottet nära... Men det var bara att bita ihop, ta några djupa andetag och torka rent.

Till middag fick vi i alla fall ihop en varm måltid, håll i hatten, det blev... pasta! Med pesto den här gången (ketchup för Albins del). Under kvällen vred vinden något mer fördelaktigt för oss och vi kunde närma oss rätt kurs mer och mer. Nattvakterna var lugna och vi sov båda som stockar när det var dags för det. 

Fortfarande jobbiga vågor

Dag 22 fredag 21/5

Carro och barnen sov gott och när Carro vaknade och tittade på klockan var den 10:45! Va?! Visade sig dock att Lasse ställt fram klockan en timme, vilket vi gjort varje fredag för att komma ikapp de fyra timmar som Azorerna ligger före Karibien. Frukosten var därför inte färdigäten förrän framåt tolv och fick därför även vara lunch. Lasse sov ikapp lite förlorad tid medan Carro och barnen läste bok i sittbrunnen.

Vi hade bra vind under dagen 8-11 m/s och kunde segla i 4-6 knop. Fortsatt gungigt och vi kunde lägga ett antal nya blåmärken till de gamla som nu antagit en lite mer gul ton. Efter middagen som bestod av ris och chili con carne (konserv) fick barnen efterrätt i form av ett rör Pringles-chips som hittats längst bak i konserv-skåpet, den som söker han (hon) finner... 

Dag 23 lördag 22/5

Äntligen sken solen igen och med den steg humöret hos hela besättningen. Vi började nu känna att det inte var långt kvar och nedräkningen kunde börja på riktigt. Även om vi hade fortsatt motvind närmade vi oss rätt kurs alltmer. Till middag blev det båtbakad pizza, riktigt smaskigt efter ett antal dagar med konserver/pasta omvartannat. 

Solen visade sig åter efter flera dagar med grått och fuktigt väder


Sol och tjejer ombord med topphumör

Dag 24 söndag 23/5

Carro vaknade vid 05-tiden av att Lasse försökte starta motorn, som inte startade... Efter fyra försök tittade vi på varandra smått desperat, kom överens om att vänta ett par minuter för att sedan försöka igen, en femte gång. Det var som att vi skickade all vår kraft, kärlek och vårt hopp ner till motorrummet när Lasse återigen vred på startnyckeln. Efter en evighetslång väntan (kändes det som) medan motorn hostade och hackade startade den äntligen. Puh! Vi kunde motorsegla i fem knop och beslutade oss genast att inte stänga av motorn förrän vi var framme i Horta.

För att fira svängde Carro ihop en kladdkaka som intogs under eftermiddagen, gott! I brist på annat blev det ånyo pizza-middag, förråden började tryta och det räcker med pasta en gång om dagen, haha. 



Soluppgång till havs

Glada barn som firar sol och startande motor

Dag 25 måndag 24/5

Troligen sista dagen till havs (för den här etappen vill säga) om inget överraskande skulle ske. Och det gjorde det tack och lov inte. Återigen var det mulet, grått och trist men vi gjorde bra fart i relativt stark vind. Carro kände sig lite slut efter den senaste veckan och passade på att vila en del. Det var glada barn som lade sig till natten med vetskap om att vi skulle vara framme nästkommande morgon.




Så här kan en tidig morgon på överfärden se ut, snart dags att gå upp... 

Framme!

Och så, klockan 06:00 (lokal tid) kunde vi slutligen ankra innanför hamnpiren i Horta på ön Faial. Vi var framme, vilken underbar känsla! Barnen vaknade till och kunde sedan inte riktigt somna om så vi satte igång att göra i ordning båten istället.

Efter lunch blev vi upp-plockade av marinans personal för PCR-tester, glädjande nog slapp barnen testas, gränsen gick vid 12 år. Svaren på PCR-testerna skulle komma inom 24 timmar och fram tills dess fick vi inte ta oss iland.  Så därefter fortsatte vi att städa och fixa ombord innan vi kunde hugga in på den middagsmat som Peters bar levererade till båten, take away har aldrig känt så lyxigt som då!

Lasses tionde PCR-test sedan vi lämnade Sverige för drygt ett år sedan


Efter några timmar på ankare var det visst kul att åka båt igen, dock gick marinans motorbåt liiiiite snabbare än S/Y Lady Ann


Take away från Peters bar - levererat till båten via restaurangens gummibåt


Tandfen hade mycket att göra denna månaden, två gånger fick hon rycka ut till oss på det stora blå

Nästkommande dag, alltså i onsdags, fick vi provsvar som var negativa. På eftermiddagen fick vi också en plats i marinan och återigen växte nervositeten för om motorn skulle starta. Marinans personal kom ut med jolle för att kunna hjälpa till om den inte startade, men efter (numera) sedvanligt hostande kom den igång med samma metalliska knackande som tidigare och vi kunde ta oss in i marinan.

 

Vår utsikt från vår plats i marinan. Grannön Pico i bakgrunden

Vattenmässigt spenderade vi ca hälften av de 600 liter vi hade med ombord. Mot slutet av överseglingen lyxduschade vi i sötvatten några gånger bara för att vi faktiskt kunde. Vi körde upp 245 liter diesel, några liter av dessa gick till värmaren som gick ofta på slutet av överseglingen.

Sedan dess har vi ägnat dagarna åt att reparera allt som gått sönder under färden, fått hjälp med motorn och med svetsning. 

Här följer lite bilder på vad vi ägnat de senaste dagarna åt: 

Mantågsfästet som gick av när vi träffades av en stor våg


Svetsning pågår


Teaklisten som sprack och mantågstolpsfästet som lossnade när vi träffades av vågen


Kapten plastar fast mantågstolpsfästet igen


Teaklisten limmas och skruvas ihop. Skruhålen pluggas igen med teakplugg


Nytt fall till genuan installeras


Det läckte in vatten från ankarspelet. Vi fick montera bort det, täta om och skruva tillbaka det. Ankarspelet fick en omgång ny färg samtidigt.

En lista över vad som gick sönder på Atlanten

Fotvattenpumpen läckte vatten - packningen lagades med Sikalfex, ny packning i Horta
Gasolregulator sönderkorroderad - ny regulator monterades
Spricka i sb soffa i salongen - lagades med teakplywoodskiva på insidan
Fotogenlampa ramlade ned - fästet hade gängat upp sig
Belysningen i toalett och gång till förpik slutade fungera - kabel av, ny kabel monterades i Horta
Genoafall gick av - nytt fall monterades i Horta
Motorn startade dåligt - nya spridare monterades i Horta
Mantågsfäste av - nytt fäste svetsades i Horta
Mantågsstolpsfäste av - plastades fast i Horta
Mantågsrör böjt - bockades om i Horta
Teaklist trasig - limmades och skruvades ihop i Horta
Nåt i teakdäck lossnade - ny nåt
Teakpluggar utnötta - nya teakpluggar
Kontakt till mastel läckte vatten - ny däckskontakt monterades i Horta
Fönster och däckslucka läckte vatten - tätades om i Horta med Sikalfex UV
Vatteninträngning via ankarspelet - bortmontering av ankarspel och sikaflextätning i Horta
Sprayhoodsömmar trasiga - syddes ihop i Horta
Electrolux ventil läckte vatten - tätades med Sikaflex
Färgen på ankarspelet hade flagnat av - målades om i Horta
Spricka i locket till sittbrunnsfacket - limmades ihop i Horta
Locket till Magma-grillen lossnade - nya muttrar
Toadörren öppnade sig själv - vände på dörrlåset
Stag till vindgenerator lossnade - skruvades fast med fäste + dubbla slangklämmor
Lampan till Danbouyen gick av - limmades med Epoxilim

Vi har även hunnit med att utforska den närmaste omgivningen och njutit av restaurang-middagar de flesta kvällarna. Horta är en trevlig, ren och välskött stad och vi trivs riktigt bra. Ett par kilometer bort ligger en stor Continente, stormarknad, med ett otroligt utbud och det känns nästan som att vara hemma. Till barnens stora lycka har de både köttbullar ("Cozinha Sueca") och fiskpinnar, för att inte tala om utbudet av och priserna på frukt och grönsaker.


Första restaurangbesöket - det var såååå gott


Kapten fick ordentligt med mat


Albin nöjd med chicken nuggets


Malin fick en ny favoritrestaurang, Capitolio, och vill gå tillbaka varje dag


Frukost-frossa efter första besöket i en mataffär på snart fyra veckor...


Cabin crew med några av de målningar som tidigare seglare har lämnat efter sig i Horta. Vi ska måla vår egen i veckan.


Lokala delikatesser

Återigen är vi överväldigade över den support vi får både hemifrån och från människor runt om i världen. Tänk att så många är intresserade av vad vi gör och upplever. Tack!
 

Nu vilar vi upp oss inför nästa etapp på ca 1400 nm (ca två veckors segling) upp till Frankrike/England. Vi siktar på att ta oss till Cherbourg på Frankrikes nordkust, men väder och vind avgör om vi kan ta oss ända dit i en etapp. Men innan dess ska vi utforska Azorerna lite mer. Vi hörs snart igen! 

// Carro & kapten

Sista dagarna i Västindien

Så var det dags... För det sista inlägget härifrån Karibien. Om någon timme drar vi upp ankaret och ger oss av mot Horta på Azorerna. Cirka 2700 sjömil och vi räknar med att det tar 3-4 veckor. Tiden här i Västindien har gått både fort och långsamt. Det är nästan svårt att förstå allt vi varit med om här och det kommer ta tid att smälta alla intryck. När vi igår kväll pratade om våra favorit-öar blev listan låååång och nästan alla öar vi besökt var bäst på sitt sätt. 

Efter att ha checkat ut från Antigua, vilket var ett kapitel för sig och som gjorde Lasse nästintill gråhårig stannade vi till två dagar på ön Saint Estatius där Lasse tillsammans med besättningarna på S/Y Anne-Mon och S/Y Sanuti kunde göra tre dyk. Vi fick inte gå iland på grund av Corona-restriktioner men njöt ändå av sol och bad på svaj och dykarna var mer än nöjda.


St Eustatius i gryningen


S/Y Sanuti i Oranjestad


Kapten med dykdräkten på


Mot dykstället


Presenter från dykfirman

Sedan vi kom till Sint Maarten, en ö som är uppdelad i en fransk (norr) och en holländsk (syd) del, har vi varvat förberedelserna inför överfarten med mer äventyr och bad. Efter några dagar på svaj med mycket bad gick vi in i marinan för att lättare kunna fylla båten med mat, vatten och diesel.


Roger och Emma på S/Y Sanuti övertalades att också köpa en Magma-grill! Då blir man glad!

Vi har besökt flygplatsen som ligger direkt vid stranden där de inkommande flygplanen dyker ner rätt över huvudet på en och de avgående planens luftström nästan blåser en ner i havet. Det gällde att hålla i alla lösa föremål och skydda ögonen mot sanden som ven i luften. Låg man i vattnet när ett flygplan lyfte var det som att hela vattenytan kokade.


Flygplan modell större kommer in för landning


Ett litet mindre plan kommer


Varningsskylt vid startbanan

Till marinan hörde en pool och tennisbana så där var det lätt att fördriva några eftermiddagar när båtfixet var färdigt för dagen. 


Kapten finslipar tennisslagen


Fint besök på center courten


Cabin crew i poolen


Cabin crew i civilisationen igen


McDonalds på Sint Maarten Yacht Club, om cabin crew själv får önska


Ödlor finns det gott om på Sint Maarten

En eftermiddag gjorde vi sällskap med besättningarna från S/Y Sanuti, S/Y Anne-Mon och S/Y Cap Maj och gick på romprovning på Topper´s Rum. Vi fick prova ett antal smaksatta romer med smak allt från sockervadd till Chai Latte och det kan hända att vi köpte med oss en och annan flaska... 


Kapten fick en ny t-shirt


Carro gillade denna smaksatta rom


Kapten gillar alltid rom

I närheten av Sint Maarten ligger ön Saint Barth som under cirka 100 år kring 1800-talet var svensk men som sedan dess tillhör Frankrike. I nuläget var det stängt för inkommande båtar men det gick att ta färjan här från Sint Maarten, så för en vecka sedan tog vi färjan dit över dagen. Det var kul att se de svenska vägskyltarna och att ta en drink på "svensk"-baren Le Select och vi gick också förbi resterna av Fort Karl och Fort Oscar.


Svenska gatunamn - respekt


Mer svenska gatunamn


Albin ringer 


Utsikt över St Barth


Gustavia


Le Select med svenska skyltar


Det finns fortfarande en hel del spår från Sverige 


Turistshop i Gustavia eller i Gamla Stan?


Hamnen i Gustavia

Häromkvällen var vi inbjudna på Taco-kväll hos besättningen från S/Y Skyline som numera är (tillfälligt) båtlösa efter att ha sålt sin båt och nu huserar i en lägenhet bredvid marinan för några veckor till.


Cabin crew får lyxa i familjen Lundgrens lägenhet


Kapten fick rom & cola


Kaptensparet på landbacken


Kapten, Anna och Klas


Våra fina värdar, Anna och Klas

De och besättningen på S/Y Malla som vi hade sällskap med genom Europa kom också och vinkade av oss imorse när vi lämnade bryggan och marinan och lade oss utanför med ankare för de sista förberedelserna.


Alltid jobbigt att säga hej då till vänner...

Lasse skrapade botten ren från all påväxt och barnen passade på att njuta av det varma havsvattnet innan vi rör oss mot kallare breddgrader. Ryktet säger att det är 16 grader i vattnet vid Azorerna och att det inte dröjer många dagar in på denna överfart innan långbyxor och långärmat åker på. Vilket känns overkligt när vi svettats dagligen i över fyra månader. Trots att vi haft det underbart här och verkligen trivts är vi alla fyra överens om att det känns bra att vända hemåt. Och än har vi tre månader kvar ombord innan detta äventyr är över. Och därefter många år framför oss med denna fantastiska, stabila och trygga båt som tagit oss så långt. 

Under överfarten kommer vi att maila uppdateringar till Carros kompis Ewa som kommer hjälpa oss att publicera dem på vår Facebook-sida. Och här på hemsidan under rubriken "Här är vi" / Predict Wind, kan ni följa vår väg mot Azorerna. På återseende!


Malin tar sista drinken i Västindien för denna gång

// Carro

Nya vänner och ändrade planer

Vi stannade i Barbuda ytterligare en dryg vecka. Efter att ha utforskat klart Spanish Point tog vi oss tillbaka till Coco Point där vi träffade ännu en belgisk båt, S/Y Temanua, med Berth, Stephanie, Lyam och Roxie ombord. Nya kompisar för både vuxna och barn! Det firades med bonfire på stranden, barnen ordnade en "kids fire" och njöt av grillade marshmallows i mörkret.


Cabin crews gjorde en egen eld


Lugn kväll runt elden

Ett par dagar senare hade suget efter lobster-grillning gett sig till känna igen. Enoch på strandbaren Shack-A-Kai stod för grillningen och vi för tillbehören. Godaste lobstern hittills och det blev inte sämre av alla goda tillbehör. Barnen varvade mat med lek och bad och slutligen dansade de på bordet, en kväll de sent kommer glömma. Kvällen avslutades på Temanua och det hann bli sent innan tre jollar puttrade hemåt igen...


Albin, Liam, Malin och Roxie laddade inför lobstergrillning


Kapten på lobstergrillning


Tillsammans med S/Y Anne-Mon, S/Y Sanuti och S/Y Temanua på lobsterkväll


Marsmallowgrillning


Conch i solnedgång


Vilda åsnor springer runt på Barbuda

Efter flera härliga dagar i Coco Point fortsatte vi norrut på Barbuda till 17 Mile Beach och Low bay där vi, S/Y Sanuti och S/Y Anne-Mon låg helt ensamma (S/Y Temanua stannade kvar i Coco Point). Efter att ha försökt kontakta ett antal olika guider, med hjälp av kontaktuppgifter i våra seglings-guideböcker, fick vi slutligen tag i Solomon som gladeligen guidade oss runt. Han plockade upp oss vid båtarna i sin träbåt och styrde oss med van hand in bland rev och sandbankar till lagunen som ligger innanför den långa stranden. Vi startade med en tur till Frigate Bird Sanctuary, ett naturskyddsområde med tusentals fregattfåglar samt en del andra arter. Vi hade turen att få se flera hanfåglar som stolt bröstade upp sig med den röda blåsan fylld (av vatten) i jakt efter en hona att dela livet med.


Besättningen på 17 mile beach


Salomon hämtar upp oss inför Fregattfågeltur


Fregattfåglar, hanen har en stor röd säck under näbben för att locka till sig honor


Cabin crew besöker Fregattfåglarna


Fregattfåglar

Vi åt lunch i "huvudstaden" Codrington men på grund av kraftigt regn sköt vi upp den planerade utflykten till grottor och ett sjunkhål till nästkommande dag. Codrington består av enplanshus, både nybyggda sådana och ruiner efter orkanen Irma och på gatorna möter man både getter, åsnor och hästar. Vi överraskades av en relativt välsorterad mataffär, relativt i den mening att vår definition av välsorterad ändrats radikalt senaste månaderna... 


Codringtons låg- och mellanstadieskola


På tur i Codrington med Roger & Emma från S/Y Sanuti och Thomas & Petra från S/Y Anne-Mon


Åsna som kilar runt i stan


Ett gäng får utanför affären i Codrington

På eftermiddagen lättade regnmolnen och det blev en tur till stranden. Roger och Thomas hade dykt efter conch (uttalas konk och inte konch har vi nu lärt oss) och rensningen påbörjades. Till kvällen serverades sedan friterad conch. Det var ingen som riktigt fastnade för denna karibiska delikatess men nu har vi i alla fall testat.


Thomas och Roger rensar conch


Albin hjälper till


Home is where the anchor drops

På torsdagen gjorde vi ett nytt försök till land-utflykt och nu var vädret på vår sida. Det blev en svettig promenad till slukhålet, men det var det värt. Många meter ner på marken var växtligheten en helt annan än där uppe och palmerna sträckte sig högt högt upp för att nå lite solljus. Väggarna såg ut att bjuda in till klättring, men berget var förrädiskt poröst och stenarna lossnade lätt om man gav sig på ett försök.


På väg till slukhålet


Slukhålet med en helt annan växtlighet


Albin och Malin klättrar ned i slukhålet


Djupt ned i slukhålet


Albin parkourar


Spännande att klättra ned i slukhål tycker besättningen


På botten av slukhålet


Kan det finnas grottmänniskor här?

Utsikt från botten


Albin hittade spår av tidigare besökare i slukhålet...

Efter slukhålet utforskade vi en större grotta innan det återigen var dags för lunch i Codrington. Solomon tog oss till en restaurang i änden av "stan", återigen överträffades våra lågt ställda förväntningar och det var tre mätta och nöjda besättningar som skjutsades tillbaka till Low Bay. 


Grottutsikt


Kapten spanar från taket på grottan


Grottboende med utsikt


Ostsidan av Barbuda

På kvällen blev det en ny bonfire, nu med korvgrillning och spökhistorier.


Malin vandrar längs stranden


Malin och kapten samlar ved


Brasan tänd


Glad cabin girl och trött cabin boy

När vi kände oss klara med Barbuda var planen att åter segla söderut till Antigua och Jolly Harbour för att kunna vi fylla upp med mat, vatten, gasol och diesel. Hastigt och lustigt hade dock Antiguas myndigheter bestämt om nya restriktioner över påskhelgen, vilka bland annat innebar förbud att vistas på stränderna och ett totalt seglingsförbud. Detta kommunicerades dagen innan restriktionerna började gälla. Vi trotsade dock seglingsförbudet, vilket vi inte var ensamma om, och stötte inte på några problem. Inte förrän vi skulle in i hamn. Marinan undrade om vi hade tillstånd från Coast Guard och när vi kontaktade dem började en fars. Vi vet inte hur många gånger vi försökte förklara var vi befann oss (i viken utanför marinan), vart vi skulle (in i marinan) och varför (för att fylla på mat och vatten) samt att vi skulle stanna där till tisdagen (då seglingsförbudet upphörde). Slutligen avslutades samtalet och vi tolkade det som att vi fått tillstånd och kunde därefter gå in i marinan. Planen var en påskmiddag då det var påskafton men efter att ha krånglat med Coast Guard, hittat mjölbaggar i lunchpastan, stressat till tvätteriet med tre veckors tvätt, lyckats få Albin till frisören, duschat i riktiga duschar! och slutligen sanerat under Lasses säng i förpiken där en Coca-cola burk exploderat intogs middagen på den grekiska restaurangen och påskmiddagen skjöts upp en dag. Återigen gjorde vardagslivet sig påmint i paradiset. 

Efter att ha blåst ordentligt i två veckor lade sig nu vinden betydligt och i marinan blåste det nästan ingenting alls samtidigt som det var riktigt varmt. På stranden fick man ju inte heller vara... Då löste barnen det på egen hand med hjälp av vattenslangen på bryggan och vi vuxna önskade nog att vi vågat kasta oss in i vattenkriget. Nu fick vi också till påskmiddagen och tillsammans med S/Y Anne-Mon och S/Y Sanuti avnjöts ägghalvor med räkor, Abbas sill, rökt lax, köttbullar, prinskorv och slutligen grillat kött och potatisgratäng. Som om inte det vore nog hade Emma gjort chokladmousse till efterrätt och det var tre minst sagt proppmätta besättningar som kröp till kojs den kvällen. 


Nedkylning i värmen


Påskpyntad S/Y Lady Ann


Påskharen tagen på bar gärning


Prinskorv, köttbullar och rökt lax


Ägghalvor med majonäs och räkor - påskmiddagen serverad


Thomas och Petra från S/Y Anne-Mon

Dagen efter var det äntligen dags. Vår sexåring fyllde sju och uppvaktades på sängen med sång och paket. Gladare sjuåring får man leta efter! På eftermiddagen kom båt-vännerna på kalas och dagen avslutades med pizzamiddag på restaurang, allt enligt födelsedagsbarnets önskemål. Utöver gosedjurs-hunden var högsta önskan att inte segla på födelsedagen, hm...  


Vår stora lilla Malin 7 år!


Gossedjur är det bästa som finns


7-årskalas ombord med cabin crew från S/Y Temanua


S/Y Anne-Mon, S/Y Sanuti och S/Y Temanua kom och firade Malin


Dagen avslutades med pizzamiddag (olivpizza är Malins favorit, ser ni sjuan?)

Om en månad ska vi korsa Atlanten igen och förberedelserna har nu börjat. I Jolly Harbour passade vi på att göra motorservice (byte olja, oljefilter, backslagsolja, vattenavskiljarfilter, dieselfilter, anod, rensade vattenfiltret) och utförde en riggcheck (kollade att alla stag, vantskruvar, vantinfästningar, vantspridare inte hade några skador). Allt gick bra och vi hann även med att rensa ut i cabin crews akterruff. Blev många soppåsar till marinans container...

Efter fullspäckade dagar i Jolly Harbour har vi nu tagit oss norrut igen till en ankring utanför Great Bird Island. Här kryllar det av rev så det gällde att hålla tungan rätt i mun när vi tog oss hit och varje jolletur kräver full koncentration och helst en spejare på varje sida. Ön i sig är relativt anspråkslös men efter ett tips på Instagram fann vi en vattenfylld grotta som går ett trettiotal meter in i berget, riktigt häftigt. På den södra änden finns också ett mindre slukhål och även om man inte riktigt kan se varför ön heter Bird Island så kan man definitivt höra det, framförallt på kvällar och mornar.


På tur på Great Bird Island


Great Bird Island


Malin styr jollen hemåt

Runt om finns mindre öar med häftiga formationer, bland annat den lilla ön Hell's Gate och äntligen fick vi också utdelning på den ambitiösa hummerjakt som pågått i flera veckor. Roger och Thomas lyckades fånga två humrar som blev en delikat förrätt häromdagen.  


Kaptensparet vid Hell's gate


Ogästvänligt vid Hell's gate


Klart vatten


Kapten och Thomas på lobsterjakt


Korall i Great Bird Island


Nyfångad lobster

Malin vågar hålla i en lobster

Nyrensad lobster


Nygrillad lobster

Malin vågar smaka lobster!

Lobsterförrätt i S/Y Lady Ann tillsammans med Roger & Emma och Thomas & Petra

Våra barn och Roxie och Lyam från S/Y Temanua har varit oskiljaktiga och det leks från morgon till kväll. I skrivande stund är både Albin och Malin hos dem på pannkaks-frukost och vi bävar för när det om några dagar är dags att ta avsked. S/Y Temanua ska fraktas hem på lastbåt och familjen ska flyga hem efter att ha tillbringat ytterligare en dryg månad på fastlandet på Antigua.


Lek ombord på S/Y Temanua


Trevliga kvällar tillsammans på S/Y Temanua

De senaste dagarna har vi nåtts av nyheter och bilder om det vulkanutbrott på ön Saint Vincent som började lite smått redan när vi var där vid nyår. Nu är situationen förvärrad, vi ser bilder från vänner som ligger kvar vid granön Bequia där deras båtar är täckta av aska och boende i området kring vulkanen har evakuerats. Vi lider med öbefolkningen som drabbas av detta, situationen med Corona är svår nog som den är med belastning på sjukvård, restriktioner och uteblivna inkomster. Våra tankar går till Saint Vincents befolkning och vi hoppas att skadan blir så lindrig som möjlig.

Tanken var att avsluta vår tid i Karibien på Guadeloupe, men för bara några dagar sedan tog Frankrike beslut om att åter stänga ned och det inkluderar alla franska öar så nu är vi inte längre välkomna där. Vi siktar istället på den holländska delen av Saint Martin, dit vi räknar med att segla i mitten av veckan. Vi hoppas kunna klämma in dykning på Saint Eustatius, som enligt guideböckerna ska vara riktigt bra, på väg till Saint Martin. På Saint Martin börjar sedan förberedelserna inför ”hemseglingen” på riktigt.

// Carro & kapten

Dagarna går fort i paradiset

Efter nästan tre veckor på Dominica (varav en i karantän) var det dags att fortsätta norrut. Vinden hade varit stabil under hela tiden och S/Y Lady Ann hade legat säkert ankrad. På förmiddagen innan avfärd tog vi en sista tur in till land för att köpa lite mat inför seglingen. På väg tillbaka såg vi att vinden plötsligt vänt 180 grader och vi befarade att Lady Ann hamnat lite väl nära land, det var redan ganska grunt där vi låg från början... Vi skyndade oss tillbaka så gott det gick med kassar tunga av mat och dryck och när vi närmade oss med jollen såg vi att vår oro var befogad, vi stod på botten! Snabbt ombord med barn och matkassar, en vänlig fiskare hade stannat kvar med sin båt och erbjöd sig att hjälpa till att dra loss oss och vi tackade mer än gladeligen ja. Så tillsammans med ankarspelet, egen motor på full gas och fiskarens utombordare kom vi så småningom loss. Rodret verkade oskadd och vi kunde ankra på djupare vatten i väntan på avfärd. Puh! 

Klockan 18:30 kastade vi loss från Portsmouth och Dominica och seglade norrut mot Antigua. Det var cirka 96 sjömil och vi hade räknat med att det skulle ta dryga 20 timmar, men hade otroligt fin vind och seglade susande fram i 5-6 knop, frånsett längs Guadeloupes kust där vi fick ta till motorn i 2-3 timmar. Så efter knappt 17 timmar var vi framme på Antigua och English Harbour, ett mecka i seglarvärlden. 

Vi lade oss på svaj och fick snart alla varningar bekräftade. Ryktet säger att det är svårankrat i English Harbour och att båtarna snurrar runt sin ankring utan någon egentlig logik och det stämde verkligen. Dessutom var det många fler båtar där än vad vi hittills varit vana vid i Karibien (men säkerligen inte ens hälften mot ett "vanligt" år). Redan andra dagen märkte vi att ankaret nästintill släppt och efter tre misslyckade ankringsförsök på samma ställe gav vi upp och flyttade oss längre upp/in i viken. Där upplevde vi att det snurrade något mindre men tog ändå det säkra före det osäkra och flyttade nästa dag till Falmouth Bay, en vik precis bredvid. 

Ön skiljer sig verkligen åt från Dominica, både till natur och stil. Vad det gäller Corona var restaurangerna endast öppna för Take Away, att man sedan kunde sitta och äta på bänkar precis utanför uteserveringen, det var helt okej. Dessutom var det utegångsförbud mellan klockan 18 och 05. Ryktet sa dessutom att det väntade dryga böter för dem som bröt mot det. Vi avnjöt både en och två vällagade och välsmakande luncher från en av hamnrestaurangerna, utbudet av mat på Dominicas restauranger hade varit minst sagt ensidigt så det var en fröjd att kunna välja och vraka från menyn (och jo, vi lagar en hel del mat på båten också, men ibland är det skönt att inte laga till och diska efter tre måltider varje dag...) . 


Beachen i English Harbour på Antigua


Trångt i ankringsviken anno 2021


S/Y Lady Ann i English Harbour


Cabin crew utforskar English harbour


Officersbyggnaden i English Harbour


Old English school


Rum rum rum rum


Lunch på Antigua Yacht Club


ÄNTLIGEN fick kapten riktig mat igen efter flera veckor med kyckling och fisk på Dominica


Orkansänkt yacht i mangroveträsken


Fort view i English harbour


Utsikt över inloppet till English Harbour


S/Y Lady Ann i ankringsviken i English Harbour


Några av kaptens inköpta romflaskor (21 har det blivit hittills)


Falmouth Harbour

I Falmouth Bay hyrde vi bil och tog oss till Antiguas huvudstad S:t Johns. Lasse körde och Carro var kartläsare, och tillsammans klarade vi av vänstertrafiken galant! Det var inte så mycket att se i huvudstaden och förutom att vi utforskade stans centrum besökte vi det turist-stråk som välkomnar alla de tusentals kryssningsgäster som vanligtvis dagligen kommer till staden under högsäsongen. Nu var det helt öde... Vi gjorde vad vi kunde för att bidra och köpte lite kläder och souvenirer, Albin ökade bland annat på sin Jack Sparrow-garderob.

Därefter begav vi oss till Epicurean, den enorma stormarknaden med matvaror från världens alla hörn. Vi tänkte åter på Dominica, där vi ändå tyckt att stormarknaden i Roseau var välsorterad, men det var ingenting mot detta. Även hemresan till Falmouth Bay gick bra och dagen efter tog vi oss några sjömil österut till Mamora Bay.


Cabin crew på besök i sjörövarbutik


Besättningen på shoppingtur i St Johns

Rätt så tomt i shoppingkvarteret i St Johns. Vanligtvis ca 5000 besökare om dagen


Kapten köper lunch på Italienska bistron vid Epicurean


Storhandling på Epicurean

I Mamora Bay var vi i stort sett ensamma, en annan segelbåt låg för ankare där, men verkade obebodd så länge vi var där. I viken finns en stor resort, omnämnd i guideböckerna som ett av de få ställen i världen där man kan få roomservice till båten (om man ligger i resortens marina vilket vi valde att inte göra).

Med tanke på Corona var vi osäkra på vad som gällde med att gå i land men rodde ändå in till resortens brygga för att fråga. Jodå, vi var välkomna och fick gärna äta lunch, ta en drink, hänga på stranden och till och med bada i poolerna, fantastiskt! Därmed fick vi några härligt lyxiga dagar med både strand- och poolhäng. Att dryck och mat sedan kostade en mindre förmögenhet, det fick det vara värt! Pricken över i:et var de fantastiskt trevliga gästerna vi träffade där. Philipe från Schweiz, flygplans-crew som bodde på resorten i väntan på nästa jobb-flight, kom dagligen förbi på endera båtsportsredskap och snicke-snackade lite. Sista dagen kom han dessutom förbi med en flaska schweiziskt vin som han inte skulle hinna dricka upp innan det var dags att jobba igen.

Vid en lunch träffade vi det otroligt trevliga paret Ruth och Gary från Pennsylvania som tidigare gjort en hel del kryssningar i Karibien men som nu provade detta istället. De blev väldigt imponerade över att vi seglat så långt, och dessutom med barn, och efter pratstunden vid lunchen gjorde vi sällskap vid poolen och sågs sedan dagligen kommande dagar. Det kändes riktigt tråkigt när vi skulle säga hej då, men vem vet, kanske våra vägar korsas igen någon dag? Vi hoppas verkligen det! 


Lyxresorten StJames's Club i Mamora Bay


Utsikt från strandrestaurangen


Utsikt från stranden, obs S/Y Lady Ann i bukten


Sommarlovsläge på


Palmer och blå himmel


Albin på väg tillbaka till yachten från resorten (kolla tröjan, haha)


Malin dricker drinkar


Vi fick tillgång även till de olika poolområdena


Givetvis beställde cabin crew drinkar i poolbaren


Mobilförbud


Mamora Bay


Albin på väg in till resorten


Malin rodde in till resorten helt själv


Mango-drinkarna var goda


Utsikten från en tre etage-pool, givetvis syntes vår lyxyacht även från denna pool


Carro njuter i poolen


Piloten Philipe som kom förbi med en flaska Schweiziskt vitt vin


Gary och Ruth från Pennsylvania USA som vi lärde känna i Mamora Bay, världens snällaste!


Albin fick "All inclusive" cola av Gary och Ruth


Cabin crew njuter

Efter dessa härliga dagar i Mamora Bay var det dags att åter ta oss till English Harbour för ett kärt återseende av S/Y Anne-Mon och S/Y Sanuti, som stannat kvar en vecka på Domicia för lite mer djungel-äventyr. Vi hann med att utforska omgivningarna där lite till innan vi seglade norrut mot Barbuda, med ett stopp i Jolly Harbour. Där hann vi också med att träffa S/Y Malla och S/Y Skyline, våra svenska kompisar från Europa, kul! Och, inte minst, att ta en varm lång dusch i marinan, första "riktiga" duschen sedan på Saint Lucia i december... Det var skönt.


S/Y Lady Ann i marinan i Jolly Harbour

Vi blev kvar en extra dag i Jolly Harbour på grund av utlovade nordliga vindar (motvind), men därefter kunde vi sätta segel mot Barbuda. Paradiset. Vilken ö. Vi började i Cocoa Point där sandstranden bjöd in till häng, lek och bad. Vilket vi ägnade två dagar åt. Sedan fortsatte vi sydost mot Spanish Point, en vik fylld av rev och kristallklart vatten. Där har vi nu i dagarna tre snorklat, umgåtts, snorklat och snorklat lite till. Flera försök till att fånga hummer har gjorts, men med ganska skralt resultat. Vi hoppas dock att snart få ihop till en hummersås att servera med pasta till samtliga åtta besättningsmän och då, då kommer vi njuta. Ännu mer än vi redan gör, om det nu är möjligt. 


Blöt segling upp till Barbuda


Paradise found, en bild säger mer än tusen ord...


Cocoa Point, Barbuda


Kapten passade på att skrubba jollen


Både hästar och åsnor går fritt runt på ön


Höjdhoppsträning på stranden


Lazy days


Snälla barn


Albin och Thomas på S/Y Anne-Mon byggde en pyramid


Cabin crew eller Barbuda-apor?


Spanish point, Barbuda


S/Y Lady Ann vid Spanish Point, foto tagit av Emma på S/Y Sanuti


Albin redo för lobster-jakt


Mot revet för att fånga lobster


Albin snorklar vid revet


Korallrev i Barbuda


Malin siktar sjöborre på korallrevet


Massor av fiskar


S/Y Sanuti med Roger och Emma ombord från Belgien


Grillmiddag ombord på S/Y Lady Ann tillsammans med besättningarna på S/Y Anne-Mon och S/Y Sanuti


Conch-snäckor blir fina souvenirer


Conch i solnedgång


Cabin girli solnedgåmg


På tur med S/Y Anne-Mon och S/Y Sanuti


Fikapaus i värmen


Fiskstjärt / sjöjungfrustjärt?

Men som rubriken säger, dagarna går fort här i paradiset och oavsett om vi vill eller inte så börjar hemresan närma sig. Det är lite mer än en månad kvar tills vi åter ska sätta segel för att korsa Atlanten, nu åt andra hållet, vilket kan vara tuffare än seglatsen hit, men det ska nog gå bra!
Vi är många båtar som ska "hem" och än så länge väljer vi att inte lägga alltför mycket tid och tankar på det, det får komma tids nog.

Vi kommer hänga kvar här på Barbuda minst en vecka till, ja, så länge maten räcker, för här finns inte mycket att handla, ön är nästan obebodd efter att orkanen Irma drog med sig nästan allt i sin väg för tre år sedan, sorgligt nog. Sedan siktar vi på Guadeloupe, innan det är dags att återigen ge sig ut på Atlanten, eventuellt med ett stopp på Saint Barths, den tidigare svenska ön (fram till 1878 då ön gavs till Frankrike)

// Carro & kapten

Dominica - Äventyrens ö

Karantäns-dagarna fördrevs sedvanligt med skola/jobb, bad, film och lek. På lördagen bjöd barnen in till maskerad-disco och det bjöds på en hel del gottigheter. Efter sex dagars karantän och ytterligare ett PCR-test var vi till slut fria att ta oss an Dominica. Och vilken ö att ta sig an. Egentligen förtjänar varje dag ett eget blogginlägg men tiden räcker inte riktigt till. Vi får sammanfatta det hela i bilder, så gör er redo för en bildkavalkad! 


Disco ombord med otäcka gäster


Lördagsgodis


S/Y Anne-Mon överraskade med nybakta frallor en morgon, fantastiskt! 

Det regnar en hel del på Dominica, vissa dagar mer än andra och vi passade på att samla lite regnvatten till sötvattenduschar efter alla salta bad. 


Vattenuppsamling

Första strapatsen vi gjorde var en djungeltur tillsammans med besättningarna på S/Y Anne-Mon (Sverige), S/Y Sanuti (Belgien), S/Y Cap Maj (Danmark) och S/Y Calypso (Holland/Danmark). Vi startade längs Indian River och hade siktet inställt på ett vattenfall. Så vi började gå genom den täta terrängen. Och gick och gick. Lunch-stopp vid en mindre flodfåra där barnen njöt av svalkan floden gav. Via en större asfalterad väg tog vi oss vidare och närmare vattenfallet. Vi hade blivit varnade för att stigen dit förstörts av orkanen Maria som fyra år tidigare ställt till med enorm förödelse på ön. Och någon stig kunde vi absolut inte hitta. Roger från S/Y Sanuti hade med macheten och högg oss tålmodigt framåt. När vi var ett par hundra meter från vattenfallet insåg vi att det inte var alltför många timmar kvar till skymningen och terrängen var enormt tät. Vi tittade på varandra och tog sedan ett snabbt gemensamt beslut om att ge upp. Det vore oförsvarbart att nio förnuftiga vuxna med ansvar för två barn blev fast i djungeln över natten på grund av envishet. Det är heller inte så att det saknas andra vattenfall på denna mycket kuperade ö. Så vi vände om och insåg snabbt vilket bra och viktigt beslut vi hade tagit. Att hitta vägen tillbaka genom den täta djungeln, där vi gått bara en halvtimme tidigare var allt annat än lätt. Ingen av oss ville tänka på hur det hade varit att försöka göra det i mörker.

 
På väg in i djungeln

 
Längs Indian river

 
Över floden


Lunch längs floden  


Cabin crew lunchar


Kapten på tur


Cabin crew på tur


Malin mitt i djungeln


Carro och Malin på en öppen plats i djungeln

 
Djungelblomma

När vi slutligen tagit oss upp för den sista backen mot "stora vägen" var det inte bara barnen som längtade efter en taxi. Och när vi nådde krönet stod den bara där, ett mirakel! På Dominica består nämligen lokaltrafiken av minibussar som antingen agerar som buss eller som taxi, så det tog en stund innan vi förstod att den billiga taxiresan ner till stan egentligen var en buss-tur. Chauffören sa först 3 EC-dollar per person men ändrade sig snabbt till 2 EC-dollar när vi spred informationen bakåt i ledet och han misstolkade vår förvåning över det låga priset som tvekan till att åka med.


Trötta barn fick bäras sista biten, tack Thomas för bärhjälpen!!

Väl tillbaka vid jolle-bryggan blev det först en kall dricka på strandbaren Purple Turtle och när middagsplaner började diskuteras var beslutet att beställa middag inte svårt att ta, ingen hade egentligen energi till att ställa sig och laga mat. 


Välförtjänt dricka

Mellan alla utflyktsdagar har vi även hunnit med strandhäng och en och annan beach volleyboll-match. Barnen varvar bollsport med hundlek och bad och emellanåt svalkas struparna med en öl/läsk på Purple Turtle, numera vårt stamishak.


Beach volleyball, yacht style


Bad med traktens hundar


Turtle Purple

En eftermiddag tog vi en båttur på Indian River med den fantastiska guiden Titus. Han berättade entusiastiskt om både Dominicas historia och natur. Längs floden finns också ett hus byggt till inspelningen av Pirates of Caribbean 2, häxan Calypsos hydda, till Albins (nåja, till några av de vuxnas också) förtjusning kvar. Enligt Titus kunde man övernatta i hyddan, men nja.... 


In i Indian river


Vid Calypsos hus


Hydda med potential för den händige, ett stenkast från floden 


Nöjda med besök hos Calypso


Cabin crew håller utkik 

Under flodturen lade vi till vid en brygga och Titus tog oss med till en närliggande farm där vi fick titta, lukta och smaka på flera örter, frukter och grönsaker. Det var nyttigt och intressant att se hur saker växer, till exempel cashewnötter, ananas och ingefära. Kakaobönans innehåll, vita geléaktiga klumpar som man kan suga på, har få likheter med den choklad vi hittar i butiken, både till utseende och smak... 


Mangroveträd 


Guiden Titus berättar om kakao


Ananasbuske


Citrongräs


En kall dryck och provsmakning av guava, banan, stjärnfrukt och sockerrör


Sockerrör provsmakas


Malin och Albin glada


Alla tjejer fick blommor


Fin bukett


Solen på väg ned över Indian river


Nöjda turister


Cabin crew rekommenderar Indian river tour med Titus!!


Örter på tork i båten

För att kunna segla vidare mot Antigua och Barbuda behövdes nya tester, så kallade exit-tester. Till skillnad från när man kommer till Dominica och tar tester i Portsmouth, så måste dessa exit-tester av någon anledning tas i huvudstaden Roseau på södra delen av ön. På grund av att kustbevakningen vill ha kontroll på alla inkommande båtar och bara har två egna båtar att patrullera med, så får man inte själv segla ner till Roseau utan måste ta sig dit med buss/taxi. Eftersom tiden för testet var klockan sju på morgonen valde vi att boka taxi. Så klockan 5:45 i måndags knöt vi fast jollen vid stranden och åkte den dryga timmen ner till Roseau. "Kliniken" var inhyst i Botaniska trädgården och utanför stod två tält uppställda, det ena avsett för provtagnings-patienter och det andra för vaccinations-patienter. Det senare fylldes på i rask takt och det var allt annat än social distansering. När någon påtalade för de väntande att de måste försöka hålla avstånd blev svaret snabbt "Men det är ingen fara, vi ska ju bli vaccinerade!!" och så trängde de ihop sig lite till...


Trångt i vaccinationskön

Efter två timmars väntan och en vända in i tältet för att bekräfta identitet med passen (för det kunde man ju inte göra i samband med själva provtagningen...) var det äntligen dags. Tack och lov behöver barn under tolv inte provtas enligt Antiguas protokoll, så barnen slapp den här gången. För oss vuxna var det vårt nionde respektive tionde (Carro fick ju provtas två gånger på Madeira) test. 


Kapten Coronatestas

När det var klart avnjöt vi en smarrig hotellfrukost nere vid havet innan vi gick en runda i huvudstaden som var något mer stadslik än Portsmouth. Där fanns också två riktigt bra mataffärer och en hyfsat bra, vilket inte finns någonstans på resten av ön. I Portsmouth har vi dock fördelen med att varje dag få tag i fina lokalt odlade grönsaker och frukter på den lilla marknaden. Att försäljarna är högljudda och övertygade om att just deras varor är bäst hör till, dessutom förstår vi desperationen efter kunder ett sådant här år, då vi, seglarna i de 30-talet båtar som tillåts komma till landet, är de enda turisterna på ön. 


Hotellfrulle!! 


Pannkakor till barnen


I Roseau finns visst ett svenskt konsulat

Tillbaka i Portsmouth väntade gemensam middag på S/Y Sanuti och utöver pasta med kyckling bjöds det på ny- och egenfångad flundra och lion fish. Roger och Bram (från S/Y Calypso) hade också fått upp flera "conchs" ett slags sniglar (?) som bor i snäckor på botten.

Thomas öppnar conchs


Lion fish

I tisdags var det dags för ny utflykt. Samma gäng som veckan innan försökt forcera Dominicas djungel på egen hand hoppade spända av förväntan in i Pauls minibuss för en heldag runt om ön. På väg mot första stoppet redogjorde Paul för de olika små byarna vi passerade, många med franskklingande namn och var och en med sin charm. Utsikten mot Karibiska havet var slående och vid ett tillfälle körde vi upp på en höjd och kunde då se Atlanten på vår högra sida och Karibiska havet på vår vänstra. Därefter tog Paul oss ned till Red Rocks, ett område med röd lavasten som genom åren formats av naturens krafter och som fortsatt gör det. Terrängen var böljande och underlaget kändes mjukt att gå på. Här och var fanns små grottor och gångar och på vissa ställen stupade det brant. Otroligt häftigt. 


Red rocks


Thomas och cabin crew i grotta


Albin lämnar tag

Efter Red Rocks fortsatte vi till en chokladfabrik. Där tog ägaren emot och gav oss en guidad tur. Vi fick följa varje steg "from bean to bar" som det stod på husväggen. Kakaofrukten innehåller ett tiotal bönor inpackade i en geleaktig "puppa" och första steget är fermentering. Därefter torkas bönorna i solen innan de rostas för att sedan malas. Barnen fick pröva på att skala bönorna som torkats, men i själva framställningen behövs de inte skalas. Efter malningen används en separator som skiljer bönorna från skalen. Allt detta sker i etageplanet på fabriken men sedan var det dags att gå ner i "källaren" där resten av processen äger rum. Bönorna blandas med mjölk och eventuell smaksättning i en maskin, som sedan står och kör runt blandningen i fyra dygn! Slutligen hälls den i formar och tempereras innan den är klar för försäljning. Efter rundvandringen fick vi provsmaka de olika chokladkakorna för att frivilligt köpa en chokladkaka eller två. Eller sju... 


Pointe Baptiste Estate chokladfabrik


Bean to bar 


Kakaofrukter


Fermentering


Torkande bönor 


Cabin crew skalar bönor


Inne i fabriken


Chokladkakor!!!!


Sortimentet


Fruktstund i bussen

Därnäst körde vi in i öns indian-reservat där ursprungs-dominikanerna Kalinagos bor. Det bestod av flera byar som liknade övriga byar på ön, men nere vid vattnet har de också byggt upp en by för att illustrera hur livet på ön sett ut genom århundraden. Vi fick en guidad tur och guiden berättade om diverse medicinska växter som användes och fortsatt används, om sjöjungfrun Blue Mother som lurat ner två fiskare i havets djup och vars ingång nu var spärrad med en stor sten. Han berättade även om anden som man använde för att skrämma barn till lydnad. Efter att barnen fått höra om anden sattes de i ett hål i en trädstam och lämnades i mörkret i tre-fyra timmar (guiden intygade att föräldrarna inte befann sig alltför långt bort under den tiden). Sedan hämtade man barnen och förväntade sig lydnad för att barnet inte skulle hamna där igen. Ordning och reda! Hm....  


I Kalinagos by


Frukt som sägs vara bra för levern


Vattenfall ned till sjöjungfruns pool


Besättningen


Utsikt från Kalinago-byn


Vattenfall


Stupad Kalinago krigare hedras med staty


Klassfoto


Ihåligt träd där busiga barn lämnas för uppfostran

Lunchen intogs på restaurangen SeaView och den levde verkligen upp till sitt namn. Sista stoppet var Spanny Falls, ett av flera "twin falls" och för att komma till det bortre krävdes det klättring över ett krön, tack och lov fanns det rep till hjälp. Det var härligt att bada i sötvatten och att få sig en riktigt "dusch", något vi inte fått sedan på Saint Lucia i slutet av december. Först kändes vattnet riktigt kallt, men man vande sig snabbt och vi konstaterade att det nog ändå var runt 20 grader. Så vi är nog lite bortskämda då vi vanligtvis badar i 26-27 grader.


Sea view restaurangen


Klättring till vattenfall


Uppför


Nedför


Sjöar på vägen


Vattenfall 1


Vattenfall 2


Bad i vattenfall


I vattenfall

Igår, onsdag, upplevde vi en av resans höjdpunkter; Canyoning. Vi hade hört om det av ett par andra seglare de första dagarna här på Dominica men de sa att barnen var för små och vi tänkte "jaha, då får vi nog hoppa det". Sedan såg vi ett reklamblad där det stod att det var från 6 år/120 cm och eftersom Malin fyller sju om en månad och dessutom växt så det knakar senaste halvåret, inte bara storleksmässigt, så kanske det ändå var något för oss. Vi kontaktade guiden Nathalie och kollade av, visst trodde hon att det skulle gå, särskilt då båda barnen gärna klättrar, hoppar och är simkunniga. Och vi ångrade oss inte!!

Tillsammans med Petra och Thomas på Anne-Mon gav vi oss av till Laudat, öster om Roseau för att möta upp Nathalie och Kimani. Under tre timmar simmade, gick, kröp, hoppade och sänkte vi oss ned med rep längs floden. De högsta hoppen var på cirka 4 meter och Malin hoppade två av fyra gånger, de andra två firades hon ner tillsammans med Nathalie. Nathalie hade som svar på vad vi skulle ha med oss för dagen skrivit "badkläder, täckta skor och ett stort leende" och vi levererade alla tre punkterna, vi har nog aldrig sett sex så stora leenden, åtta sammanlagt med Nathalie och Kimani, mycket tack vare dem och deras hejarop när vi kastade oss ut eller firade oss ner. Vi kan verkligen rekommendera Canyoning med Nathalie, klicka på länken för mer info! Finns även på Facebook.


Glada besättningar


Cabin crew och Nathalie

När vi var klara åt vi en gemensam lunch innan vi skildes åt från våra guider och fortsatte äventyret på egen hand. Vi fick skjuts till Trafalgar Falls, en av de stora turistattraktionerna på ön. Vanligtvis är det långa köer av både influgna och inseglande turister samt ett gäng kryssningsgäster, men igår var vi ensamma. Vi hade hört om varmt vatten strömmande ut från berget vid foten av det ena fallet och bestämde oss för att försöka ta oss upp dit.


Trafalgar falls


Vattenfall


På väg upp till det varma vattnet

Det var inte lätt, men återigen imponerade barnen på oss och när vi först kastade oss ner i det kalla vattnet från vattenfallet och sedan kunde njuta av det 40-gradiga vattnet som sprängt sig ut från berget var vi alla överens om att det var mödan värt! Tack och lov gick det betydligt lättare nedför och vi klarade oss allihop helskinnade både upp och ner. Klockan var åtta på kvällen innan vi slutligen var tillbaka i båtarna och det tog en stund att smälta dagens fantastiska upplevelser. Enligt Albin så var det hans bästa dag i livet, kan en dag få ett bättre betyg?  


Thomas och kapten i det varma vattnet


Första badkarsbadet på länge


Carro i vattenfallet 
 

Groupie efter att ha besökt Trafalagar falls

Torsdag och fredag blir två lugna dagar för på fredag kväll lämnar vi Dominica och seglar norrut mot Antigua och Barbuda. Vi räknar med att vara framme på Antigua lördag eftermiddag. Vi har blivit lovade att slippa karantän på Antigua eftersom vi kommer från ett lågrisk-land och har negativa exit-tester, det verkar nämligen vara en ytterst individuell och godtycklig bedömning huruvida det behövs karantän eller inte. Sammanfattningsvis kan vi väl bara konstatera att detta var en fantastisk ö och lever verkligen upp till det goda ryktet det har bland andra långseglare, vi kan bara instämma!  


Beach volleyball - kapten offrar sig


Åskådarna

// Carro och kapten

Tack och adjö SVG!

Sist vi skrev hade vi återvänt till Mayreau för att gå på pool- och pizzaparty på Tribu Resort. Partyt var en höjdare, inte minst kocken Philips fantastiska pizzor.  Utöver Sandvita-Lasse hade vi också sällskap av Petra och Thomas från S/Y Anne-Mon, norske ensamseglaren Harald, svenska ensamseglaren Lasse och våra volontär-vänner Jake och Leonie. Vi noterade också att det sammanlagt var fyra Lasse på plats! Och en Larsson... Barnen njöt av poolen och fick också två nya vänner då Lasse och Maggies (de som driver resorten) son kommit med sin fru och två barn från Kanada för att tillbringa våren på ön.


Carro på pizzaparty 


Sandvita-Lasse, Amiga Mia-Lasse, Kapten-Lasse, Harald och Petra


Kapten tar en paus


Badpojke


Badflicka


Malin ÄLSKADE pizzorna 


Jake och Leonie från Mayreau Animal Welfare 


Petra och Thomas från S/Y Anne-Mon 


Hela pizzagänget samlat

Dagen efter var tanken att vi skulle segla de fyra sjömilen söderut till ön Union Island med stopp vid hamnen Clifton för proviantering och sedan vidare mot Chatham Bay. Först skulle vi bara stanna till vid S/Y Anne-Mon och S/Y Sandvita i viken vid resorten (vi låg i grannviken). När vi väl var där och hade lagt till vid bojen kände vi att nja... varför så bråttom, vi kan väl stanna en dag till...? Så det gjorde vi och efter en lugn förmiddag mötte vi upp S/Y Anne-Mon på stranden för bad och strandfotboll följt av en drink vid poolen. En snabb visit i båten för ombyte och sedan tillbaka för middag. För vem kan tacka nej till Philips fantastiska mat och Lennons drinkar?

 
Saltstänkta tjejer i poolbaren

 
Poolbar är ett måste när vi så småningom bygger pool hemma i kaptensvillan

Kommande dag var vi ändå redo för Union Island. Vi seglade till Clifton där Lasse fyllde på vatten (jolleturer med dunkar till tappstället) medan Carro och barnen handlade mat, födelsedagspresenter till söndagens barnkalas för de nyfunna vännerna Noah och Josephine och besökte Salty Paws, hundstallet på ön. Sedan möttes vi upp på The Snack Shack som vi fått rekommenderat gånger flera och det levde verkligen upp till sitt goda rykte.


Malin på det berömda Snack Shack i Clifton på Union Island


Besök på Salty Paws

Efter uträttade ärenden seglade vi runt ön till viken Chatham bay. Där låg en hel del båtar, framförallt franska och danska. Tack vare tips från Sandvita-Lasse vågade vi gå långt in i viken och ankra och fick första parkett mot den fina stranden och de störtdykande fåglarna, varav många pelikaner.

För att variera oss lite och få lite mer koncentration på lektionerna hade vi skola inne på Sunset Cove. Skolarbetet gick jättebra och när klockan började närma sig lunchtid var valet att stanna kvar för lunch inte svårt. Vi serverades en delikat Fish and chips gjord på nyfångad tonfisk, smaskens! 


The Sunset Cove i Chatham bay på Union Island 


Skola med utsikt


Bokläsning med skaplig utsikt ett stenkast från havet


Rast mellan lektionerna, då kan man umgås med övriga elever 


Babysköldpaddor fanns det i denna skolsal

På kvällen avnjöt vi middag på Zeckie & Vanessa tillsammans med Petra och Thomas (och några av vikens hundar...)


S/Y Anne-Mon i Chatham Bay


Middag i Chatham Bay tillsammans med Petra och Thomas på S/Y Anne-Mon 


Malin nöjd med kvällen

Vi tog också en paus från skola, arbete (Lasse), bad och snorkling och tog oss upp på närmsta berget. Där mötte vi kor, någon form av karibiska rådjur och getter. 


Cabin girl lite trött och tog lift på kapten


Chatham Bay och dubbla kaptener

Efter några riktigt härliga dagar i Chatham Bay (rekommenderas verkligen) var det dags att återvända till Mayreau för ett tredje besök. Detta med anledning av barnkalas för svensk-kanadensiska Noah och Josephine som fyllde sex respektive fyra år. Det blev ett härligt pool-kalas med god mat och fika. 


Födelsedagstårta


Cabin boy gillar poolkalas och godispåsar


Tårta och pool, kan det bli bättre barnkalas?


Malin och Sandvita-Lasse på kalas

Dagen efter kalaset var det dags att segla norrut igen mot Bequia. Äventyret i SVG började närma sig sitt slut och det fanns många saker på att göra-listan innan vi kunde lämna landet. Vi seglade dit tillsammans med S/Y Sandvita, som är en betydligt snabbare båt och Lasse seglade snart förbi oss med imponerande elegans. Prognosen hade utlovat ostliga vindar men det var snarare nord-nordost och nästan motvind samt vågor snett framifrån. Carro och barnen hade tagit sjösjuketabletter och sov en del i sittbrunnen men trots det släpade sig tiden fram, det kändes som att vi seglade i evigheter.

 
S/Y Sandvita seglar förbi oss mot Bequia 

Till slut var vi äntligen framme i Bequia där vi åter träffade S/Y Malla och S/Y Skyline, våra svenska kompisbåtar till både vi vuxna och barnens stora glädje. Dessutom återsåg vi valparna på stranden som nu vuxit till sig ytterligare. Av de ursprungligen sex valparna var nu två kvar, de andra hade fått nya hem, och de lekte och kelade mer än gärna. 


Malin och Emma från S/Y Skyline på beachen


Kapten får semla av Felix från S/Y Malla


Hundvalpar på stranden i Bequia

Carro och barnen fortsatte på det vinnande konceptet med skola i land och tillbringade en förmiddag på Jack's strandrestaurang. Där har de också frukost och när den avslutades fanns pannkakssmet kvar och barnen erbjöds amerikanska pannkakor till tidig lunch. Pannkakorna var tydligen så goda att kapten övertalades till en frukost där nästkommande dag. Dock krockade frukosten med Lasses jobbmöte, så frukosten fick intas med headset. Vi hade sällskap av Klas, Emma och Linus från S/Y Skyline och fick en väldigt fin start på dagen. 


Frukost på Jacks i Bequia, kapten sitter i jobbmöte


Pannkakor är mums


På fruktjakt i Bequia


Customs and Immigrations office i Bequia

Vi hade börjat planera för att lämna SVG och se vad Karibien mer hade att erbjuda. Efter att ha läst på mer om de närmast belägna (till följd av Corona öppna) öarna beslutade vi oss för att vänta med Antigua & Barbuda och istället sikta på Dominica. För att få komma in i Dominica krävdes ett negativt PCR-test, fem dagars karantän följt av ytterligare ett test. Dessutom måste man få ett "approval" - godkännande att komma in i landet. Enligt "protokollet" fick testerna vara max 72 timmar gamla, det var 48 timmars svarstid och det skulle ta minst 30 timmar att segla dit. Således en omöjlig ekvation, vilket vi påtalade för vår kontaktperson i Dominica, men testerna skulle ändå tas. I torsdags var vi därför på Bequias sjukhus för nya Corona-tester.

Tillsammans med S/Y Anne-Mon hade vi planerat att lämna SVG på söndagen, de hade redan fått approval medan vi fortfarande väntade. På lördag förmiddag fick vi äntligen provresultaten och under dagen kom äntligen vårt approval. På lördagen var vi också injudna till Papa´s för grillfest. Det vankades helgrillad gris med tillbehör och det blev ett fint tillfälle att säga hej då till flera av dem vi träffat under vår tid på SVG. Jake och Leonie från Mayreau var också på Bequia, för mellanlandning innan de fortsätter våren hos Leonies bror innan de återvänder till sitt arbete i Kenya. 


Pig roast på G


Carro på grisafton


Kapten på grisafton  

Följande morgon var vi klara för avfärd. Även om vi kände oss redo och nu tillbringat en och en halv månad i SVG så kändes det inte helt lätt att säga adjö till denna karibiska pärla, och vi hoppas att vi någon gång kan återvända.

Vi visste att vi gav oss ut i starka vindar och revade därför (för första gången!!) storseglet. Vi seglade på läsidan (väster om) öarna och passerade Saint Vincent, Saint Lucia och franska Martinique. Mellan öarna blåste det friskt medan det längs öarna var lite svagare vind och vi fick emellanåt stötta med motorn, samtidigt som vågorna ibland var höga och framifrån. Natten gick bra och vi delade den på två skift. Måndagen bjöd på mer behaglig segling och lagom till kvällen kunde vi ankra i Portsmouth på norra Dominica. Vi ville gärna hinna ankra innan solen gick ner, men precis när vi kom in i viken ropades vi upp på VHF:en av kustbevakningen som ville få information om båten och besättningen och säkerställa att vi kände till Corona-protokollet. Vi svarade så gott och snabbt vi kunde för att sedan kunna ankra och när vi passerade belgiska S/Y Sanuti som vi känner från SVG gav de tummen upp och ropade "Nu vet vi allt om er", haha. Vi fick också information om att våra tester från Bequia inte längre var giltiga (vilket vi hela tiden försökt tala om för dem) och att vi därför behövde ta nya tester tisdag morgon... 


Kapten styr yachten mot Dominica med seglarhatten på


Snabbsegling uppskattas av besättningen, Harry Potter gjorde oss sällskap 


Malin har koll på plottern


Dominicas gästflagga hissas

Cabin crew väntar på nya Corona-tester

S/Y Anne-Mon hade under seglatsen mot Dominica fått problem med sin motor. De låg ankrade längre ut i viken men på grund av de kraftiga vindarna som kommer nerför bergen här i Dominica ville de gärna komma längre in i viken och hellre ligga vid boj än ankare. Så häromdagen hjälpte kapten och barnen samt Roger på S/Y Sanuti till att bogsera in dem, med hjälp av jollarna, till en boj. Det gick strålande och barnen var mäkta stolta över sin heroiska insats.


Tillsammans med S/Y Sanutis jolle bogserar vi in S/Y Anne-Mon till en boj i viken

Dagarna på karantän fördrivs med skola, bad, träning, båt-fix, film och lek. Både kapten och styrman har fått gå på plankan flera gånger, veckans nya hjälte är nämligen Jack Sparrow, då de första filmerna i serien Pirates of the Caribbean är inspelade både i SVG och här på Dominica. 
På lördag väntas nya tester och förhoppningsvis är vi fria att gå iland på måndag. Vi ser fram emot att utforska denna spännande ö som lockar med vattenfall, flodäventyr och varma källor. Vi återkommer snart med en rapport. 

// Kapten och Carro

Fortsatta äventyr i SVG

Sammantaget stannade vi en och en halv vecka på Mayreau, denna lite otippade favorit för oss. Vi fortsatte att träffa Leonie, Jake, Sandra och hundarna från Mayreau Animal Welfare och det blev både strandpromenad, en drink på The Ranch Escapade, svensk bullfika på stranden och en middag på The Honeycomb. Alltsammans mycket trevligt. 


Bad på Saline Bay Beach


Saline Bay Beach
  

Båtbakade kanelbullar


Jake och Leonie från Mayreau Animal Welfare


Jake och kapten


Malin promenerar på Mayreaus ostsida


Sassy gräver efter krabbor


Bar med gungor passar cabin crew


Albin glad för att få gå på hundpromenad


Malin nöjd


Sköldpaddor på restaurangen The Honeycomb


Cabin boy och sköldpadda

 
Cabin girl med sköldpadda


Hundeskort till jollebryggan  

Mayreau är en liten ö och varje bostad är självförsörjande av vatten, så när vattentanken ombord började sina och vi insåg att vi ville stanna ytterligare några dagar tog vi oss norrut till ön Canouan för att fylla på vatten och handla mat. Den ön ligger bara dryga 4 sjömil bort så vi var tillbaka samma dag med välfyllda förråd. Marinan där är nybyggd och väldigt exklusiv, och trots att vi inte riktigt kunde mäta oss med den lyx-yatch som vi lade till bredvid fick vi ett förstklassigt mottagande av hamnkapten. Och vi var varmt välkomna tillbaka, och då skulle vi få en riktigt bra plats inne i själva marinan lovade han. Mataffären var liten men välsorterad, frukt- och grönsaksdisken den bästa vi sett sedan vi lämnade Europa. Vissa saker var extremt dyra medan andra kostade ungefär som på övriga öar. 


Två lyxyachter i marinan på Canouan

 
Cabin crew och lyxyachter

 
Canouan resort

Förra tisdagen fick vi meddelande från Lasse på S/Y Sandvita, han låg nu i en annan vik på Mayreau och skulle hälsa på sina svenska vänner Lasse (en till) och Maggi som driver Tribu Resort på ön. En lyx-resort med tre pooler och egen strand... Han undrade om inte vi ville hänga med. Absolut! På vägen dit hittade vi en get som liksom andra vi träffat på hade virat in sig med "kopplet" bland taggbuskar och runt sin egen pinne. Carro fick rycka ut och turligt nog hade vi sax i ryggsäckens förbandsväska så det blev lite ansning av buskarna innan geten åter var fri (så fri man blir med ett fyra meter långt koppel). 


Carro hjälper get

Väl framme på Tribu kunde vi avnjuta drinkar, poolbad och en fantastisk måltid, som kocken Philip arrangerat med den barracuda som Lasse (S/Y Sandvita) fångat på väg till ön dagen innan. En otroligt härlig eftermiddag! Lasse (Tribu) och Maggie hade sin son med familj på besök. De bor vanligtvis i Kanada men har på grund av Corona tagit en paus och tillbringar några månader här istället. Deras barn Noa (6 år) och Josephine (4 år) blev perfekt sällskap i poolen. 


Kapten Lasse (på S/Y Sandvita) och kapten Lasse


Cabin crew på lyxresort


Kapten med god förrätt på Tribu Resort


Cabin crew drinkar på Tribu Resort


God lunch på Tribu resort


Nöjd kapten

När vi så äntligen kunde slita oss från Mayreau gick vi söderut till Union Island, en av de populäraste öarna i SVG, och särskilt känt för Kite-surfing. Vi lade oss på boj inne i Clifton Bay där ett stort rev fångar upp vågorna och gör hamnen lugn och stilla trots starka vindar. Redan nästkommande dag (fredag) skulle vindarna avta och därmed gavs en lucka att besöka Tobago Cays, ett område med obebodda öar och vackra rev. Där finns ett fantastiskt djurliv under ytan, men det är väldigt oskyddat då hela Atlanten väntar utanför och därför bäst att besöka när vindarna är lite lättare. 


S/Y Lady Ann på svaj i Clifton på Union Island

Vi ankrade i Tobago Cays (TC) lagom till att kunna se de svenska herrarna slå Frankrike i semifinalen i handbolls-VM. Det hela firades med snorkling tillsammans med danska S/Y Marthelsa som också låg i TC. Ute vid det stora revet var det väldigt strömt och svårt för barnen att vara med, så när Sara på S/Y Marthelsa erbjöd barnen att vara hos dem och leka med Theo och Elise, medan Carro och Lasse besökte revet tackade vi med glädje ja. Barnen knorrade lite först men när vi sedan kom för att hämta dem ville de inte hem! Snorklingen ute vid revet var fantastisk och vi hade sällskap av Petra och Thomas från svenska S/Y Anne-Mon. Eftersom barnen sedan inte ville avsluta leken och vi vuxna gärna umgås blev vi kvar på middag, väldigt trevligt.


Handbolls VM, Sverige - Frankrike


Tobago Cays med en sköldpadda som hämtar luft
 

Kristallklart vatten på Tobago Cays

I lördags gjorde vi sällskap med S/Y Anne-Mon samt en belgisk och en dansk besättning för den traditionella lobster-barbequen på stranden. Romeo levde upp till sitt rykte och anordnade en fantastisk måltid.


Malin laddar inför lobster barbeque


Eremitkräfta på Tobago Cays


Albin och eremitkräftan


Gungning inför beachparty


Strand i Tobago Cays


Romeo rensar lobsters


Besättningarna på båtarna i Tobago Cays inför lobster beach party


Dinner is served


Marshmallows till efterrätt


En del av resterna gick till Tobago Cays opposums


Och andra rester gick till Tobago Cays rockor

I söndags bänkade vi oss för handbollsfinalen, med ansiktsmålning och allt. Tyvärr höll de inte riktigt hela vägen och det var vi som fick skicka gratulations-sms till S/Y Marthelsa som tagit sig upp till Bequia och såg matchen där. Innan dess hade Malin och Carro svängt ihop en sockerkaka och dessutom ordnat dagens middag, färsk fisk! Nyfångad från Romeos kylbox... 


Handbolls VM-final, Sverige - Danmark

Malin bakar sockerkaka


Catch of the day - Albin och firre


Malin på karibisk palm


Kapten på palm


Carro klättrar i palm


Tobago Cays levererar


Albin i palm


Utsikt från högsta punkten i Tobago Cays


Albin spanar ut över revet


Glad besättning

Tobago Cays bjöd på fantastiska vyer och underbar snorkling. Ville man se en sköldpadda eller en rocka var det bara att hoppa i och titta ner, de simmade ständigt runt båten och var inte ett dugg skygga. Till och med en barracuda visade på ovanligt mod och kom kanske lite väl nära tyckte vi...


Fisk


Rocka


Fisk


Sköldpadda


Sköldpadda


Sköldpadda

Många fiskar vid korallrevet


Korallrev


Barracuda


Malin klappar sköldpadda

Vinden tilltog successivt under helgen så nu är vi åter på Mayreau för ett litet stopp, då det imorgon vankas pizza- och poolparty på Tribu Resort. Sedan är planen att utforska Union Island lite mer innan vi vänder norrut i SVG igen och så småningom siktar på Antigua/Barbuda.

// Kapten & Carro

Just another day in paradise - eller att vara här och nu

Vi fortsatte att utforska Bequia, bland annat med en tur upp på högsta toppen. Det var inte så långt att gå men lutningen var rejäl så det tog på krafterna. Vi avslutade med lunch på Good Mood Café, som drivs av ett brittiskt par.

 
Malin uppe på berget

 
Eremitkräfta

 
Utsikt över Admirality Bay på Bequia

 
Larv

 
Albin in good mood


Bad, bad och åter bad


Bad-tjej

Dagen därpå tog vi oss tvärs över viken till Papa´s Bar, en svenskägd restaurang/bar och möttes av ägaren Gert som var i färd med att se Leksands vinna mot Rögle. Vi skulle bara ta ett glas med svenske ARC-seglaren Lasse på S/Y Sandvita men det var så trivsamt däruppe på höjden så vi blev kvar på middag, och det var minsann ett bra beslut, maten var utsökt och solnedgången förtjusande som så ofta här i Karibien.

 
Malin på Papas bar i Bequia

 
Papa's bars ägare Gert. Hejar på Leksands IF

 
Utsikt från Papas Bar

"Sandvita-Lasse" har många års erfarenhet av segling i dessa vatten efter ca 15 års charter-segling och bjöd gladeligen in till sin båt för både tips och nybakade kanelbullar nästkommande dag. Väldigt trevligt och generöst!

 
Albin med hundvalpar

 
Lunch på Jacks i Bequia


Pizza Hut i Bequia


Restaurang Bequia

Sista kvällen innan vi skulle segla vidare i detta ö-rike åt vi och danska S/Y Marthelsa middag på Jack´s som ligger precis vid stranden. Vi var nästan ensamma på restaurangen men kunde ändå avnjuta en delikat trerätters, alltmedan barnen roade sig med både iPads, dans och kurragömma på stranden. En fenomenalt trevlig kväll. 

 
Vår strand i Bequia

 
S/Y Lady Ann i Bequia
 
Malin uppklädd för middag 

 
Middag på Jacks tillsammans med S/Y Marthelsa

Vi gillade Bequia. Här kunde vi proviantera, tanka vatten, fylla gasol, tanka diesel och bensin, tvätta smutstvätt, bra restauranger, bada och bara njuta av Västindien. I en av affärerna hittade vi knäckebröd! Troligtvis det dyraste knäckeböd vi någonsin kommer att köpa, men ändå...


Knäckebröd i Västindien

Medan våra vänner seglade söderut mot Union Island bestämde vi oss för att gå till Mustique, den så kallade "kändis-ön". Vi var nästan ensam båt där, förutom en och annan lyx-yatch, värda en sisådär 50-150 miljoner US-dollar...


Två lyx-yachter

På grund av Corona (sas det i alla fall) var större delen av ön avspärrad för "turister" men man kunde få åka taxi runt ön utan att kliva av. Vi nöjde oss med att stanna på den västra "öppna" sidan och njöt av stranden som var fylld av stora, vita, vackra snäckor, caféet med smaskiga bakelser och glass samt utmärkt snorkling inte långt ifrån vår mooring-boj.


Mustique beach


Hamnområdet i Mustique

 
Malin hjular på beachen

 
Del av rymdraket som flöt iland på Mystique


Rocka


Snorkling


Albin dyker med sköldpadda

Pricken över i:et var att det kryllade av sköldpaddor, både i havet och på land så när vi badade kunde man alltid se sig omkring och snart upptäcka minst en, oftast fem-sex sköldpaddor som i godan ro simmade runt och smaskade lite sjögräs på botten eller sakta tog sig mot ytan för att andas en liten stund. Underbart!

 
Möte med "the locals"

 
Sköldpadda i Mustique

Vår andra dag på ön återförenades vi äntligen med katamaranen Baloo, från ARC, den franska båten som vi låg bredvid i Las Palmas. Tyvärr framkom det samtidigt att flera besättningar som firat nyår tillsammans på en restaurang på Bequia smittats av Corona och både vi och Baloo hade umgåtts med båtar som i sin tur umgåtts med de som var sjuka. Så vi tog det säkra före det osäkra och begränsade umgänget till vattenaktiviteter och promenader i det fria. Såklart en stor besvikelse för barnen som längtat efter att ses och leka sedan 22 november, men  även om vi bedömde att risken var oerhört liten för att någon av oss skulle vara smittade kände vi att vi ville ta vårt ansvar och göra vad vi kunde för att minska smittspridningen.


S/Y Lady Ann och S/Y Baloo i Mustique

Såklart blev det ett restaurang-besök även på Mustique, hehe, men vi avstod den mer tjusiga restaurangen på andra sidan ön, där långbyxor var ett krav, och tog istället en lunch på den berömda Basil's bar. Där brukar det krylla av kändisar enligt rykten men i dessa tider kryllar det inte av folk någonstans... Dessutom är vi inga mästare på internationella kändisar, så vem vet, det kanske var riktiga celebriteter som vi omgav oss med. 


Carro på Basil's Bar


Ett besök på Basil's Bar är ett måste när man är på Myústique


Bageriet på Mustique

Efter tre dygn på Mustique seglade vi några sjömil söderut till Mayreau medan Baloo fortsatte norrut till ö-gruppen Antigua och Barbuda. Vi lade till i den nordvästra viken Salt Whistle Bay. Den är mycket vacker men oskyddad och vi fick en väldigt blåsig och gungig natt. Därför bestämde vi oss för att fortsätta till nästa vik, Saline Bay, och där var det betydligt mindre sjögång, om än fortsatt blåsigt.


S/Y Lady Ann i Saline Bay, Mayreau

Så där blev vi kvar, och är här än. Här finns en långsträckt sandstrand som mestadels ligger helt öde. Det bor ungefär 270 människor på ön och de fick allmän elförsörjning först 2003. Redan första dagen mötte vi tre volontärer från veterinär-stationen på ön, ett par från England och en kvinna från Tyskland. De har varit här sedan i höstas och kunde ge oss många bra tips. De känner de flesta på ön och vet vem man ska prata med när man behöver hjälp/mat/dryck. Till barnens förtjusning har veterinär-stationen ett gäng hundar som ska rastas varje dag, vilket de var varmt välkomna att hjälpa till med.


Alla gillar ju hundar


Cabin crew nöjda med alla hundar

När jobbet var avslutat fortsatte vi till Dennis Hideaway/Guest House för en drink i tornet med utsikt över bukten. Samtidigt kunde barnen ta ett dopp i restaurangens pool några våningar nedanför. En fantastisk eftermiddag.


Goda drinkar hos Dennis

Igår kom S/Y Marthelsa förbi och återigen fick vi en fantastiskt fin kväll tillsammans. Denna gång med hjälp av Philip som tillsammans med sin syster anordnade en festmåltid vid stranden, med grillad lobster, kyckling och fisk. Det hela avslutades med  pyjamasparty för barnen ombord på Lady Ann, med film, popcorn och gosedjur, medan vi vuxna fick en pratstund i sittbrunnen. 


Kapten och kapten Martin från S/Y Marthelsa sugna på langusters


Pyjamasparty ombord på S/Y Lady Ann


Snorkling på revet 


Korall

Det har blivit en del restaurangbesök senaste veckorna, dels på grund av att vi budgeterat för det och därför sparat i många år och dels för att vi känner att vi vill göra vad vi kan för människorna här, då de vanligtvis lever på turismen men nu knappt har några gäster alls. Det gäller dock att göra upp priset i förväg, annars kan det bli rejält dyrt, de tar ju vad de kan få, av förståeliga skäl. Liksom i nästan hela världen har Corona slagit hårt även här och det är svårt att föreställa sig att det vanligtvis är flera hundra båtar till i dessa vikar. Så samtidigt som vi lider med lokalbefolkningen passar vi på att njuta av ensamheten och stillheten som råder detta år. 


Restaurangbesök på g för cabin crew


Cabin boy Albin


Besättningen på Mayreau


Kapten och Carro


Albins första Pina Colada (Virgin)


Givetvis lämnade vi ett avtryck vi också (tillåtet) på Robert Righteous

Vi trivs väldigt bra här på Mayreau och även om vi har öar kvar att upptäcka här i Saint Vincent och Grenadinerna (SVG) så har vi inte bråttom. Vi försöker hitta lugnet i att bara vara; ägna dagarna åt att bada/snorkla, äta, läsa, leka och så vidare. Inte tänka att nästa ö eller land ska vara bättre/vackrare/roligare utan vara här och nu. Och det går faktiskt riktigt bra! 


Cabin crew och stor enhörning med Mayreaus strand i bakgrunden


Muffins - båtbakade


Anicia flätar Malins hår

// Kapten & Carro

Karantän-liv och ett nytt år

Innan vi kom till Saint Vincent och Grenadinerna försökte vi få klarhet i vad som gällde kring Corona-tester, karantän och inklarering och när vi kom dit och tilldelades en mooring-boj var det fortsatt oklart hur många dagars karantän som egentligen gällde och om vi ens fick komma in i landet eftersom vi inte hade fått det så kallade "stamped approval". Vi hade skickat in all dokumentation som efterfrågats, men något svar fick vi inte. Vi anlände den 29/12 och fick tid för PCR-prov den 4/1, så vi hade en viss förhoppning om att det skulle vara fem dagar som det varit tidigare. I samband med provtagningen fick vi dock besked om att det var tio dagars karantän som gällde för oss, typiskt... Men det gick ingen nöd på oss där i viken. Vi hade köpt på oss en hel del färskmat och vi kunde bada hur mycket vi ville. Nyårsafton firades med party-hattar, oxfilé och bearnaisesås från Svenska butiken på Gran Canaria samt en båtbakad kladdkaka, utsökt!


Young Island Cut, vår utsikt under karantänen


Bubbel vid Young Island


Nyårsafton i karantän


Nyårsmiddag


Partyhattar på


Karantänsbads på nyårsafton - vinterbad
  

Fika på däck


Som tur var var bad tillåtet när vi låg i karantän


Ringa kompisar var uppskattat

Vi hade gjort sällskap med S/Y Lucky Girl och S/Y Marthelsa och trots karantän var vi tillåtna att ta SUP-brädorna till varandra för lite semi-gemensamt bad även om vi inte fick gå ombord på varandras båtar. Utöver en hel massa bad passade vi på att ha lite mer intensiv skola för att komma ikapp lite från Atlant-överfarten och utöver de vanliga ämnena hade vi NO-undervisning om magneter, väderstreck och kompasser.


Cabin boy gör läxan på däck


NO ombord


Magnetism studeras

Under karantänen kom Alexander från en holländsk båt och undrade om kapten ville följa med och fiska (dyka) efter langustrar. De fick upp två stycken efter några timmars jakt.


Kapten med sin del av fångsten


Albin får hålla langustern

Den 4/1 var det då dags för nya Corona-tester. Vi tog jollen in till bryggan och var på anvisad plats i rätt tid och väntade. Och väntade.. och väntade... Nästan en timme sena dök test-personalen upp och vi kunde ta testerna. Anledningen till förseningen var att det regnade... Trots förseningen så gick själva test-förfarandet väldigt fort, till skillnad från Saint Lucia då pappersarbetet tog nästan två timmar. Sedan var det bara att åka tillbaka till båten och fortsätta vänta på resultaten och på att få gå iland. Vi fick naturligtvis negativa provsvar och på kvällen den 7/1 fick vi, efter lite diskussioner hit och dit med diverse ansvariga på Saint Vincent & Grenadines Arrivals, gå iland och äta middag på en av restaurangerna vid stranden, fastän vi "fortfarande är i karantän, kom ihåg det". Efter att ha blivit inklarerade i SVG och haft kontakt med myndigheterna här, anser kapten att SVG Arrivals personal nog skulle kunna få gå en kurs i sunt förnuft och en baskurs i social kompetens, men tyvärr är det så ofta fungerar här i Västindien när man har kontakt med myndigheter.


Malin nöjd med milkshaken efter 11 dagar i karantän ombord på S/Y Lady Ann

Nästa dag var vi dock äntligen fria att röra oss på ön. Carro gjorde sällskap med Helen och Sara från de andra båtarna och åkte och handlade mat. Det var underbart att fylla på förråden med färsk frukt och grönsaker. På eftermiddagen gjorde vi en kort utflykt till en liten ö med ett fort som låg precis bakom Young Island, vilken utgör ena sidan av den lilla viken. Där fanns ett gammalt fort högst upp på toppen och vi var inte avundsjuka på dem som för mer än två hundra år sedan burit upp kanonerna dit upp. Utsikten var magnifik. 


På väg upp till fortet


Roo och Albin på kanon 


Cabin crew


Glada cabin crews, Roo, Theodore, Kit, Malin och Albin, som just släppts från karantän 


Utsikt från fortet


Smala trappor


Gummijolleparkeringen vid fortet

Vi stötte även på en kändis vid Young Island. Chris Doyle och hans båt Ti Kanot. För er som inte känner till Chris Doyle, så är han i seglarkretsar en välkänd författare av seglingsguider för Västindien.


Chris Doyles båt Ti Kanot

I lördags var det dags att ta sig vidare och vi tog oss nio sjömil söderut till ön Bequia som ingår i Saint Vincent och Grenadinerna. Där möttes vi upp av S/Y Malla och S/Y Skyline som vi inte sett sedan Teneriffa i november. Så härligt att ses igen!! Barnen var minst lika glada som vi vuxna av att återse varandra och det tog inte många minuter innan alla var i vattnet. Vi fortsatte sedan med strandhäng och mer bad och vi på S/Y Lady Ann avslutade sedan med ett restaurangbesök tillsammans med S/Y Skylines besättning.


S/Y Lady Ann i Bequia, i bakgrunden S/Y Malla


Cabin girl styr jollen


SUP-lek i Admirality Bay på Bequia


Lek på stranden

Imorse upptäckte kapten en fripassagerare ombord. En liten ödla hade smygit sig ombord, troligtvis via jollen. Ödlan fångades in och släpptes iland oskadd.


Fripassagerare


Ödle-taxi, Albin håller i lådan i vilken vi har fångat ödlan

Idag promenerade vi (Lady Ann, Skyline, Malla, Lucky Girl och Marthelsa) 4 km till ett center för sköldpadds-uppfödning. Mannen som driver centret har gjort så i många många år, för att hindra utrotningen av denna sköldpadds-sort. Han föder upp dem i centret och vid 5-6 års ålder släpps de ut i havet och enligt honom har de inga problem alls med att anpassa sig till livet i det vilda. På eftermiddagen blev det snorkling vid närmaste revet, vi såg många färgglada fiskar och en herrans massa sjöborrar. Skönt med simfenor! Nu väntar fler dagar här på Bequia innan vi fortsätter söderut för att utforska fler öar i denna ö-grupp. Men det är väldigt härligt här och vi har inte bråttom...


Admiralty Bay

Vår dagliga utsikt


På långpromenad


Öde stränder alldeles för oss själva


Bequias ostsida


Vår vardag numera


Ägaren till sköldpaddeuppfödningen


Sköldpaddor


Lite större sköldpaddor


Mindre sköldpaddor


Malin fick hålla i en sköldpadda


Även Albin fick hålla en sköldpadda


TBK-pojke


Taxi - Bequia style


Mot glasskiosken

// Kapten & Carro